Aftonbladet – 14 november 1871, sida 3

) —r—Ö——JÖ— AX MUSIK. ) Slottet Montenero — jerhte Camille oci Romeo och Julia, Dalayracs största arbet för scenen — gafs i går ånyo å Stora tea tern efter långvarig hvila, men med ett re presentationsnuwmer, som tillräckligt vitna om en lång pöriod af ofantlig popularitet Åf många skäl skulle man vilja antaga at denna opera ännu i våra dagar borde kunn: blifva synnerligen omtyckt, ty de äldre mu sikälskarno erinzär den på ett angenämt sät om doras ungdom och bland de yngre gilvel den åt en hvar, som ännu eger friskt, hffall och oförderfvadt skönhetssinne, tillfälle såvä att sjelf njata i rikt mått som ock att på sin bekostnad roå de blaserade, hvilka förgäta eller förasmå det gamla tondramats hjert. liga och naiva musikaliska skönhet för at uteslutande fästa sig vid den hemskhetskomik som vidlåder den föråldrade texten. Icke dess mindre gjorde gårdagens representation i allmänhet ett temligen matt intryck på publiken. I likhet med sawtlige den äldre franska musikskolans koryfeer, men ännu met än nåa af de öfriga, var Dalayrac företrädesvis chansonnier. Han egde lifligt och klart sinne för d-astisk effekt, men äsidosatte i z2limänbet orksstern, hvars rol i do flesta af hsns arboten år a! underordnad vigt, och itlät big ej gerna på ensemblen och scenen, u:n tolkade sivuation eller karakter hek enkelt med melodier, hvilka voro eå mättade af Ino stämning eler så rika på ogondorclig lokalfärg, att hans samtids anspråk fullt tillfeedsstälidea deraf. I Slottet Montenero, finuvas visserligen såsom lysande ucdantag ett par ensembler, lika förträffigt utarbetade som raelodiekt behagliga, uwen det bufvudsakliga, det som egentligen utgör operans pondus, är likväl äfven här chansoner, kopletter, ballader m. ww. af samma genre, hvari de franska mästarnes uppfioningsgåfva är, eller åtminstone varit, oattömlig. Naturligtvis följor häraf att i utförandet ar denna opera dea musikaliska frasen fraraför allt är ait behjerta, att texten, sådan dena nu är, måste i sängen blifva vårdad och rotsvarad med fin och pikant deklamation och att det för ögonblicket träffande är af större betyelse än de stora formernas korrekthet och falländniog, En enda med öfverlägsen esprit eller talang tillspetsad replik, en enda fras, 200 slagit an och blifvit ordspråk, har i operatten ofta nog räddat en scen, en akt, ja det hela undan glömskan. De artister, som i går utförde Slottet Montenero,, gåfvo sina partisr ur allmän musikalisk synpurkt ied omsorg och skicklighet, en tyckte åtminstono icke alle, halva Bonierat hvad det är sem en tondikt af denna kyrakter I försts ramimet kräfver. Fru Willman !yckades bäst i sndra sktens pr iskt h ande romana och hr Torsslow i eg 8 af första akten, som onekligen är ett bland operans svagaste nummer. Hr Sandström uppenbarade ej mer fruktensvärdhet än man af hans dramatiska förmåga hade rätt att pågätna, men hans herrliga stämma var al stor effokt. Samtliga detre värderade aristernas frasering och musikaliska deklamation lemnade icke så litet att önska med afseende på fin nyansering, urskiljande af hufvudask och bisak samt, med ett ord, träffande uttryck. Hos hr Dahlgrens Longino fann man dossa egenikaper i rikare mätt, in än det rent buffskomiska väl mycket bortskymde den bonhomie, som hoa denna igar bör vara hufvaddraget. Med myckea jalang, och på eit sätt som ingaf de bästa örhoppningar, isledde fröken Bock operan ned den förträffliga ballsd, som är ett mästerstycke i förmågan att skildra på samma säng karakteren och situationen. Ferrsndos iryckessång fordrar åter mer ackuratess och kraftig pointering, än som nu kom den till del. Orkester och kör utmärkte sig till sin ördel. Fro Willman samt hre Torsslow och Dahlgren hyllades af poblikea med bifall. Ogefan gaia för föga mer än halft hue. Den ildre musikens tillbedjare äro aynnerligen ifiga i att ropa på uppsättandet af klassiska arbeten, men då ett dylikt omsider gifves, ser man rätt få bland dem i salongen. SENRALARA ohnr ARGA ret