Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

förmågan, att hastigt kunna sätta sig in i omständigheterna. Mod, Ingeborgv, sade han dexföre och upplyfte den unga flickans af tårar ötverböljda ensigte. En aning säger mig att vi här råkat ut för menskligare fiender än der borta, och om Kulneff är här, så behöfva vi ingenting frokta.e Gud gifve du sade sannts, inföll den unga flickan och såg upp till Axel med blickar, i hvilka en stark förtröstan lästes. Jag kan ingenting uträtta med egna krafter, men du kan det. Jag, svarade Axel med ett svagt leende, hur skall jag kunna det? Kulneff värderar ja tapperheten? Svaret bortdog på ynglingens läppar. Och skönheten också, voro de ord han tänkte yttra, men de qväfdes innan de blefvo utgagda. Istället böjde han sig ned mot Ingeborg och hviskade under det han fattade båda hennes händer: Jag skall göra allt hvad jag kan, och förr än ett enda hår skall krökas på ditt hufvud, vill jag sätta till lifvet. En svag handtryckving var det enda svar Axel fick, men han var nöjd dermed. På nytt genomströmmades hans bröst af en känsla, som mäktigt manade honom att kämpa, vare sig med ord eller svärd för de värnlösas räddning, och för sig sjelf gjorde han ännu en sång samma lölte, fom han gifvit Ingeborg. Hvad var det jag trodde, mumlade Juseu vid ryssens anrop. Fan är lös i qväll och ag tror, fördöme mig, att det aldrig vill ta lut på kosacker. Nå, nå! bär blir det en 1y dust och det enda som fägnar mig är att i få ge dem dugtigt med stryk igen.v Båda vägen och skogen hvimla af ryssar,, nföll Matte och betraktade med forskande lickar skogsdungen, der finnarne kunde upp