Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

Tyst, tyst,, sade Axel, i det han med en snabb rörelse lade sin ena hand på Iogeborgs läppar, vargen är ute och ströfvar efter rof och om vi genom den allra minsta oförsigtighet förråda oss, äro vi-förlorade. Ingeborg, fortfor han och betraztade den unga lickan med vemodiga blickar, här stå vi bokstafligen mellan tvenre eldar. På tvenne tidor om oss brinner det. Bakom oss har striden ånyo upplågat och här framför oss står en fruktansvärd motståndare. Jag anar att det är Kulneff, som kommer tillbaka från sitt ströftåg. Den fåtaliga vakt som han 1varlemnat för att hålla oss i tygeln, är slagen, nu återstår likväl det svåraste. Ser du gestelterna som skymta der borta på vägen; det är just kosacker, jag misstar mig inte? Der som skogen är ljusast? nJal, Ja, jag ser dem nu, alla tyckas ej vara jägare. Nej, Kulneff har ryttare också., Axel hade knappt fätt sista ordet ur munnen, då ett förfärligt anskri bakom ådrog ig både hans och de öfrigas uppmärksamet. De kunde tydligt se huru en välöig jelke störtade net fr n det sist antända vörtet. Några sekunder vägde den åt ala idor, men slutligen föll den midt emellan osackerna och de båda finnarne. Detta blef ckså deras räddning, ty då kosackerna i örskräckelsen flydde tillbaka, skyndade också Matte och Jussu att förena sig med de sina. 3jelken stämgde ingången till den smala väen---och när ryssarne i sin förbittring stornade fram möttes de af idel lågor, som burlus körde dem tillbaka. Nu börjar det att bli för varmt härs, utrast Matte med kort röst. Bäst är att i skynda oss ut innan de kanaljerna hinna