Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

PRAG nnnsns ennen omkring oss och inte töras visa sina ansigten, inför en ärlig finne. Hör du hur de ardra tjuta här näst intill! Jag undrar hvisa djefvulskaper de nu ha i sinnet mot, ogg!, Åh, af oss ha de fått Lg i dag,, svarade Jasta och strök sig mod belåten min öfver skägget. Jag körde för en stund sedan när Sa gamle herrn berättade för löjtnanten, att huset bredvid detta är fullt af proviant och om så är så ha de nog skäl för att jämra sig, ty det der rucklet stryker väl också med, ofter hvad jag kan finna, Skada bara att det inte var vi, som satte eld på skräpet. Matte :ämnade svara då en band lätt vidrörde hans skuldra. Vi dra oss småningom tillbaka mot skogen, sade löjtnanten, ty det var han, som stört de båda gamla i deras reflexioner. Stå qvar så länge ech när ni sjolfva inse att det Kan vera tid att skynda undan, så följ oss Vägen är smal det blir inte svårt att mota våra fiender Abja, hvad den saken anbelangar, så är let ingen fara, svarade Matte tryggt och betraktade löjtnanten med allvarliga blickar. Jag vill bara fråga löjtnanten om vi få försöka hvad de här stickorna duga tillb, tortor han och skakade den tunga iansen så ätt som om den endast varit ett stycke trä. Jag skall säga löjtnanten, att jag nu komnit riktigt i taget och Jag släpper ogerna n näsvis ryss oplockad från mig. Eller hur, fussu? Jon, brumriade den tilltrågade med grym IPPsynD. Öjtnanten log af tillfredsställelse och svaade, i det han klappade bussarre på kuldran: Slåss så mycket det lyster er. Ju färre osackerna bli, desto säkrare äro vi., (Förts.)