Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

kernas lansar och sablar. Deras ställning var icke den bästa, men likväl tänkte de icke på att gifva sig. Det låg icke något öfver mod i detta tappra motstånd; det var begäret att hämnas på de grymma fienderna, lika mycket soin den förmodan, att räddnivger skulls komma om de förmådde hålla ut ännu en liten tid, som skänkte dem krafter til stridens fortsättande. Men den långvariga kampen bade utmattat dem och hvar och en medgaf sjelf, men blott i tysthet, att nederlaget var oundvikligt Om icke baronen och Ingeborg, så att säga, blifvit öfverlemnade åt deras skydd, skuile da hafva gifvit sig för länge sedan, nu ville de uppehålla striden så länge som möjligt, under den förutsättning, att lyckan äfven nu skulie räcka dem en bjelpsam hand. Store Gud, du bleknpar! rapade gamle baronen och betraktade Axel med bekymrad min. Har du blifvit sårad?. Nej, svarade ynglingen, i det ban for med handen öfver den svettiga psnnan. Jag tror att det är mitt fordna sår, zom förorsakar mig denva msattighet. Men, ännu är det icte farligt, ännu kan jag föra mitt vapenn, forttor han och svängde en tung kossckssbel öfver hufvudet. Jag vill beskydda Ingeborg så länge min arm finnes qvar.a Dessa sista ord yttrades med så låg stämma, att den unga flickan icke skulle hörs dem och deraf föreställa sig det värsta. Men hon hörde likväl de sakta framhviskade orden. Med ett sicåleende, som blef ännu vackrare genom törarne, lösgjorde bon sin arm från Axels och tryckte kig intill fadren. Jag vet att du skall beskydda mig,, hviskade hon sakta, i det hon såg på Axel med en blick, som kom hans hjerta att klappa härdare. Men, jag ser nog att faran är öfverbängande, Jag vill dock vära stark ovh