Aftonbladet – 13 november 1871, sida 2

han de lugna finnarne, som -i hotande ställ-: ning spärrade vägen för honom till hans utsedda offer. Han tycktes vackla, men obeslutsamheten räckte icke länge. Framlo röt han till sina kosacker, zom endast väntade på detta ord för att ånyo begynna det vilde handgemänget. Sjelf hoppade han vigt upp i dörren och jemte honoz tvenne bredaxlade kosacker; hvilka handterade lansarne med en förvånande färdighet. Striden började ånyo. Mattes yxa affärdade ipgm kort den ene kosacken. Axel stötte den andre för bröstet så att han bakSaves tumlade ned, V sa kommo i stället och officerens AA närvaro eldade den Ul större ansträrgningar. Atilibaka och Fot för fot trängdes fionarno med förtviflan i bjertat sågo de att den sucden snart skulle komma, då de måste gifva sig på nåd och onåd. Förgäfves försökte Axelatt komma i handgemävg med kosackofficeren men denne undvek på det omsorgstullaste sin fiende, I stället sökte han att allt mera närma sig baronen och Ingeborg. Axel, Axel! utropade den unga flickan och, sträckte sina armar mot ynglingen, srädda 088 Axel sprang fram, men tätt efter honom kom också kosackofficeren. De båda fisnderna betraktade hvarandra några ögonblick med möästrands blickar, liksom ville de först söka uttorska hvarandras krafter, innan de mätte sig med hvaranira. Den golftilja, som Axel svängde öfver sitt hufvud, var ett farligt vapen, det insåg kosacken tydligt. Han försökte derföre att utleta någon enda liten svag punkt, som ban kunde angripa, men Axel var på sin vakt. Hans blickar borrade sig in i kosackens, ty såsom skicklig fäktare visste han nog att han