Aftonbladet – 13 november 1871, sida 2

— ackens hot och fasan aftvang henne detta Itrop. Stilla, stilla, Ingeborg,, hviskade den gamle ch tog flickaus hufvud mellan sina händer, amt kyste henne ömt. Vära grymma fiene ler skola ej göra allvar ef sina hotelser. Ack, om jag gamie man, ändå hade ett vapen, tull jag atå vid de tappra ynglingarnes ida... Nej, det far da inter, hviskade Ingeborg larrande, du måsle Vara hos mig, fader. Ingen olycka fär hända digb Den gamle log mot sin sköna dotter. De tappra gossarne försvara oss nog så änge som möjligt är., svarade ban. Sedan å vi öfverleisna oss i Guds händer och gå vårt öde emot såsom det egnar och anstår inonar. Ver säker på, Iogeborg, att vi äro ;j de enda, som lida i detta ögonblick. Kunje vi se öfver hela Finland, der kriget rasar, skulle vi upptäcka många, många olyckskamater. Visa inte att du froktarryssarnes hoelser, detta endast gör dem modigare. Var rotsig och barbarerna skola högakta dig så nycket som de kanna högakta en menniska, Det synes ju tydligt att en högre makt beskyddar vära raska gossar, ty ingen af dem var ännu blifvit sårad i den vilda striden. Ingeborg suckade och lutade sig intill den samles bröst, i det hon hviskade: Jag-skall försöka att vara lugn. Kosackofficeren hade icke varseblifvit den vackra gruppen i pörtets bakgrund förrän Ingeborgs anskri drog häns blickar ditåt. Till en början tycktes öfverraskningen helt och hållet förstufnma honom, men detta tillstånd varade icke många. minuter. Hans blickar bokstafligen slukade Ingeborgs smidiga gestalt. Det syntes att alla hans vilda passioner höllo på att utbryta Med ett gränsiöst hat och raseri betraktade