Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

Men alla hyste de den tanken, att om striden blef långvarig skulle ds slutligen doka under, ty den kraft, som de rn hade, var tilitvingad. Med löagtansfolia blickar spejade de fördenskull etter någou officer, till hvilkens rienskliga käpslor de kunde vädja, men öfverallt sågo de endast batfuila, mordlystua blickar, en skog af sablar och lansar pch vågon gång mynningen at en spänd ryttspepistol, ör mig froktar jag ingenting, mumlade Axel och slog en kosack i hufvudet, så att han vrålande sjönk ned bland sina kamrater. Om jag egda en Hercnleg styrka, skulle jag krossa väggen och fly derigenom! Na nåste jag åse buru bon, den oskuldsfulla, kanske misshandlas af dessa bofvar, som aldrig hört talas om att det finnes någonting heligt, aldrig känt hvad medlidande vill säga. Förbaorelse öfver de odjuren! Hjelp mig, Henrik! Der ha vi ett går odjur, som — — Han fick icke uttala menibgen förrän en pla bven så tätt förbi hans hofvod, att han vilkorligt sprang tillbaka, I detsamma hopade en svartmuskig kosack in genom dörren, Hans blickar voro som fastnaglade vid Axels Irag, och med ett doft rytande störtade han ram, Ailt hade skett i ett ögonblick, och Axei ann icke att sansa sig förrän sabeln hängde fver H-0s bufrud, Vid Axels utrop hade Henrik sprungit ram. Ett steg till och han stod öga mot ja med kosacken. Bakom Henrik syntes Jussu, cch den gamle innens blickar voro fästade på kosacken med tt olygksbådsnde uttryck, Henrik ämnade jost springa på kosacken, nen i detsamma erhöll fan en duktig kuoffli sidan, så att han vacklade, Det var Jussn,: pm nu intog hans plats,