Aftonbladet – 10 november 1871, sida 3

slutit. I Nizza afsomnade hon för två år selan. Jag kunde ej återvända genast till fälerneslandet, ty vid Elisabeths graf ville jag först gråta ut. Jag ville återkomma som en man och med återvunna krafter fortsätta min verksamhet. Dorföre dröje jag dernere tiildess första sorgen var öfverstånden. Småningom blef jag lugnare, sade farväl ät grafven och anträdde återresan till Finland, samt anlände hit ungefär ett halft år förr än kriget bröt ut. Na återkom min fordna spänstighet; jag hade nu ett högt, ett ädelt mål att verka för och det var Finlands räddning. Hade jag inte haft Ingeborg, så tror jag att jag nu stått i samma led som du. Visserligen tänkte jag många gånger på att skicka henne till Bronäs och anförtro henne i din ädle fars vård, meo när jag fick hörs att Sandels förde sina skaror till Saimen, fruktade ig för att hon inte skulle få bättre skydd hos er än hemma hos mig. Jag öfvergat derföre tanken att sända bort henne. Dagligen hörde jag nu klagomål öfver ryssarnes härjningar och utan betänkande satte jag mig i spetsen för en liten friskara, med hvilken jag utförde ganska lyckliga ströftåg. Det öfriga känner du, men jag har endast det att tillägga, att om alla de friskaror, som bildat och ännu bilda sig i Finland, erbölle tillräckligt understöd af regeringen, skulle inte hälften af ryska bären komma tillbaka till sitt land. Nog gör Adlercreutz hvad han kann, svarade Axel, omen han får inte alltid göra som han vill. Kliogspor lofvar dep ena dagen efter den andra att skaffa vapen, något som för honom vore en ganska lätt sak om han ville, men nu måste de samlade hoparne, som oftast äro ganska talrika, återvända med oförrättadt ärende. Än skjuter man skulden på fältmarskalken, än på konungen, men...n Ja, jag skall säga dig min tanke om saken, afbröt den gamle ifrigt. Gustaf Adolf vill Finland väl och han ömmar för våra olyckor, men han är för svag att göra sin vilja riktigt gällande. När dertill kommer att hen, pågot som är ganska klart, ofta blir