Aftonbladet – 10 november 1871, sida 3

är det på detta sätt som du helsar på din : terfunne kusin! Förlåt flicsan, käre Axel,l: ortfor han och strök de ljusa flätorna ur l ngeborgs panna, hon är ännu så blyg som n femtonårig tös. Men det blir väl bättren, itbrast han och betraktade Ingeborg leende, da får nog lära dig att hysarespokt för vår appre fändrik, som ödet på ett så besynnerigt sätt fört i vår väg, Ett handslag har nan ändå rättighet att fordra af dig. Det är min skyldighet att taga första steset., svarade Axel, som nu ändtligen hunnit få allt klart för sig. Det är tråkigt att vi skulle träffas under sådana omständigheter som nu, men vi skola hoppas på det bästa.n Med dessa ord räckte han Ingeborg handen, Det hoppas jag också, kusin Axel, svarade hon med hviskande stämma, i det hon lade sin lilla hand i ynglingens. Menp, fortfor hon, i det ett skalkaktigt småleende spelade på hennes svällande läppar, vi vänta mycket af dig, fom nu är officer och en tapper riddare ocb..,s Nej, hör mau bara på flickan! utropade baronen muntert, hon vädjar inte alls till slägtskapen, emedan hon vet att ridderligheten är den bästa sporrenp. Snälla pappa, jag... jag... stammade Iogeborg och gömde ånyo hufvudet vid faderns bröst. Ja, seså! Inte var det nägon ond mening i mitt yttrande. Barnsliga flickal Sedan helsningarne ou väl voro öfver: ståndna och Iogeborgs blyghet till en stor del försvaonit, började den gamle åter: Som da kanske vet genom din far, företog jag en resa tili Italien året efter sedan jag och Ingeborg vero på Bronäs. Ändamålet med denna resa var att söka bot för min sjuka hustru, men ehuru vi år ifrån år dackake omkring i dessa milda luftetreck, visade sig likväl ingen förbättring. Hvad fe under denna tid, kan ej beskrifvas. Huru lycklig skulle jag inte varit onder ftaliens himmel om min stackare hustru återvunnit sin helsa! Men försynen hade annorlunda be