Aftonbladet – 10 november 1871, sida 3

Iogeborg och smög sig till fadrens bröst, äro de här om en hallftimma ? Mätte tror det bara, svarade Axel och sänd: i detsamma en förebrående blick til den gamle, som ganska väl förstod dess mening. Han sade fördenskull, i akt och meniog att reparera sitt fe: J2, ja, det är som tfändriken säger, jag tror bara att de äro här om en halttimme, en 8 hvarj2 menviska kan iblane tro uppåt väggarne, och så her jag förmodligen trott också: För resten kan fröken vars lugn, ty jag tillåter ingen af de der svarta karnaljerna att komma lefvande in till oss. Ingeborg såg att Matteo hade allvar med sina ort, och när nu både fadren och de andära finnarhe bestyrkte dem, blef hon lugn. Pörtet hade, såsom en lyxartikel, den ran ganska sällan får se hos den fattigare befolkninger 1 Fialand, ett trägolf, men både tidens och menniskors hand hade förstört det. I den belägenhet, som finnarne nu vors och hvilken belägenhet försämrades mad hystje minut, ty ju hårdare motstånd F,gäckerna fuano, desto mera skulla de DN cdtligtvis retas att on gång hämnas på sina motståndare om de fingo dem i 87.4 händ-r; i denna belägenhet blef minsta föremål ett medel till räddning. Tsoras uppfinningsförmåga skärp tes .-gå sllt efter som faran växte. Hjelp mig att rycka loss denna; pustade Henrik och försökte, med anlitende af alla sina kratter att upprycka en lös golttilja. Den kan bli ett starkt försvarsvapen, det skall jag visa! . Efter stora bemödanden lyckades det ändtligen, Na är det endast Michaöl och jag, som äro utan försvars, sade Axel. Men vi skola väl försöka att få något. za Med dessa ord började han att arbeta på att rycka plankorna isär och efter västan otroliga mödor kröntes ocksä hans bemödanden med framgång. (Forts.)