Aftonbladet – 10 november 1871, sida 3

Strödda underrättelser. Biografiskt. Ludvig van Beethoven. Af amerikanaren Wheelock Thayers: Ludvig van Beethovens lefnad? har andra bandet utkommit. Det första utgafs redan för sex år sedan. Denna Beethovensbiografi är egentligen en på de noggranaste forskningar grundad berättelse om kompositörens lefnad samt om hans arbetens upphof och kronologiska följd. Deremot har författaren lemnat åsido alla konsthistoriska, musikvetenskapliga och estetiskt-kritiska resopnemanger. Det andra bandet omfattar årtiondet 1796 — 1806. Synnerligen mycket nytt af vigt om denna tidrymd af Beethovens 26:te—36:te lefnadsår finner man icke. Det hufvudsakliga äro redan bekant; men Thayers arbete är dock genom sin utomordentliga exakthet af stort värde, och synnerligen lyckligt är det, att författarens mödosamma och samvetsgranna forskningar ha satt honom i stånd att skingra den dimma, hvarmed lättrogen tradition eller romantiskt skritftställeri omhöljt vissa tilldragelser i Beethovens lif. Föga mer än 40 år ba förflutit efter Beethovens död, ännu lefva icke så få personer, som kännt kompositören, och ändock ha redan myter bildat sig om honom, fabler vunnit insteg, hvilkas vederläggande blir svårare för hvarje dag. Hit hör isynnerhet Beethovens böjelse för den unga grefvinnan Julia Guicciardi (sedermera gift med grefve Gallenberg). Alla biografer ha lagt utomordentligt stor vigt vid detta kärleksförhållande och småningom genom romantiska tillsatser gjort en fullkomlig tragedi deraf. Såsom ett ovederläggligt bevis på denna olyckliga kärlek har hittills ett efter Beethovens död i hans skrifbord funnet bref med två postscripta gällt, hvilket bref var skrifvet med blyerts på två papperslappar, utan uppgift på ort, årtal eller den person, till hvilken det var stäldt. Detta var originalet till de ryktbara, af Schindler offentliggjorda: Tre bref af Beethoven från en ungersk badort till bans älskade Julia von Guicciardis. Ehuru icke ringasteanledning fanns att antaga, att dessa bref voro ämnade för grefvinnan Guicciardi, har man blott och bart på Schindlers uppgift i mer än 30 år antagit detta såsom en ovederlägglig sanving. Thayer bevisar nu med bestämda fakta, att de tre brefven alldeles icke kunde vara till Julia. Alla, som med sympatiens tårar sett detta Werrhers-lidande, förorsaradt ar denna Lotta, må således aftorka sina tårar. De kunna lugna sig med den försäkran, att katastrofen ingalunda var så olycklig, som den blifvit framställds. Når Julia två år efter det hon lärt känna Beethoven gifte sig med grefve Gallenberg (år 1803), höll den försmådde älskaren, trogen sin för Zmeskall uttalade grundsats: Hvad som ej kan ändras, lönar ej att klaga öfver,, god min i elekt spel och slog sig på utarbetandet af Sinfonia eroica. Äfven anekdoten, att Beethoven af sorg öfver Juliss otrebet ville svälta ibjäl sig i den Erdödyska slottsträdgården, berättas änvu slltjemt efter hörsagor, utan attringaste anledning finnes att ställa detta (i sig sjelf mycket osannolika) sjelfmordförsök i samband med den Guicciardiska affären. Efter sina trägna forskningar kan pu också Thayer kalla den stora massa svulstig vältalighet, som slösats på denna kärlekshistoria för ,xmeningslöst prat. De sentimentata Beethovenkritici kunna icke heller komma ur den tron, att operan Leonore (Fidelio) stått i nära sammang med denna Beethovens kärlekshistoria, och att de vackraste ställena deri äro en direkt känsloutgjutelse för hans Julia. Men Beethovens fullständiga skizzbok till Leonors viser tydligen, att hvarje vummer från det första till det sista är det långsamma resultatet af ett fortgående arbete och oförtrutet studium. Vore denna opera, tillägger Thayer, det enda storartade undantaget i en läng rad af medelmåttiga dramatiska kompositioner, så skulle man kunna förmoda, att hon vore alstret af en plötslig och enstaka inspiration, en verkan af kärleken. Men Beethovens genius och hans skapande talang stodo i sjelfsa verket för högt,att vi skulle behöfva söka upphofvet till herrlig musik i någotaf hans arbeten hos förmenta särskilda orsakero. Den opartiskhet i omdöme, som Thayer bibehåller trots all vördnad för ein bjelte, röjer sig äfven i hans frimodiga, träffande skildring af Beethovens karakter. En trogen och fullständig bild af Beetboven såsom menniska skulle, säger Thayer, atgöra en nästan löjlig kontrast till den, som allmänt anses för den riktiga. Vår ruvarande tids. ilder måste låta sig nöja med atti Beethoven med ll bans storhet finna en helt och hållet mensklig agtur, hvilken, om den var utrustad med ovanliga krafter, på samma gång på andra sidan blottar ovanliga svagheter. Det var en stor olycka för Beethovens ungdom, då hans goda och däliga böelser.at naturen voro utomordentligt lifliga och starka, att han ej uppväxte under en först8-.4 Hudig och sträng föräldravård och att han Ve tidigt eddes till den vana af sjelfbeherr-, lan den väl en gång rotfäst nia fom Ber rar karakteren. I alla .rpållanden gjorde följlerna af en saknad sediig ungdomsuppfostran Beetoven, sällskap genom hela lifvet och förråda sig den ofta Törekommande striden mellan bang ämre öch bättre natur och i hans ständiga beägenhet för ytterligheter. I dag råkar han i lldeles omåttlig vrede öfver någon kanske helt betydlig sak; i morgon öfverskrider hang ånser vida måttet af hans fel. I dag är han stolt, gensinnig, förolämpande, liknöjd i afseende på anpråk, till hvilka samhället berättigar menniskor ned hög rang; i morgon är hans ödmjukhet ännu törre, än omständigheterna kräfva. Med dessa ipmärkningar vill författaren icke framställa Beehovens felteg såsom någonting annat än obehagiga och beklagliga episoder i hans lifs allmänna örlopp. Till följd af andra biografers bemödanlen att göra Beethoven till ett verkligt menniskodeal, har det varit nödvändigt att äfven nämna och förklara hans fel. Med lika stor uppriktigiet förklarar författaren, att vid studiet af något fver 800 bref från Beethoven det vida största intalets fullkomliga. betydelselöshets varit ett öfverraskande faktum. Det är dock icke Beethosens skuld, att hans biografer ha trott sig böra föreviga hvar och en af dessa skrifna lappar, Beethovens bröder, hvilka af alla föregående viografer skildras såsom ett par odjur, bedömas ner opartiskt af Thayer. Någon synnerligen bög öreställning om deras karakter kan och vill förattaren icke ingifva. Men lika litet som Beethoven var ett mönster af godhet, lika litet voro hans oröder afskräckande exempel på orättvisa.. Thayer vevisar, att både Ries och Schindler skrifvit unler inflytandet af stark pornqolig ovilja mot dessa röder, och att isynnerhet Karl, hviiken de hekylla för fräck inblandning i Beethovens affärer, war såsom förtroget och kunnigt ombud gjort hoiom värdefulla tjenster. äeseR RR TE T SSVE