Axel var icke feg, det hafva vi sett förut, men vid Ingeborgs ord kände han att liksom en Dy kraft ingjöt sig i hans ådror. Han skulle icke hafva ryggat tillbaka om han än stått framför ett helt kompani kosacker. Han ville svars Iogeborg, wen för andra gången afbrötos hans ord af ett buller från dörren. När han-såg in i sin vackra kusins klarblå ögon glömde han fär ett ögonblick att döden hatade dem alla utifrån; nu fördes han med blixtens hastighet tillbaka till verkligheten. Den bräckliga dörren svigtade. I hvarje minut väntade fångarne att den skulle instörta för de våldsamma slagen. Matte hade upplyftat yxan öfver sitt bufvud; han stod färdig att slå till, Svordomar och skrik följde så tätt på hvarandra som hagel, och hvar och en insåg genast att det ögonblick skulle komma, då dörren måste gifva vike. Ingen utom Matte och Jussu hade vspen. Den förre hade den skarpa yxan, ett förfärligt vapen iden jättestarke finnens händer; den senare hade bamäktigat sig den förut omtalade delen af bjelken och hade intagit sin pl-ts på andra sidan dörren gent emot Matte. De tre officeraroe samt baronen voro obeväpnade. Den fö:ste, som vågar sticka in sitt lurfviga hofvud, får snaka dennav, mumlade Jussu och höjde bjelken öfver sitt hufvud, jag råder ingen kosack ait försöka det., Slegen på dörren hlefva allt våldsammare med hvarje minut. Med den ärgsligaste uppmärksamhet följde Iogeborg hvarje rörelse, hvarje blick, och försökte deri läsa hvad semöjligtvis kunde inträffa, Fin-ek Å Mm —-arDe VOrO dock lugna, isynnerhet Matte och Jussu. Deras ansigter uttryckte den mest jernhårda beslutsamhet och det syntes tydligt, at OM icke var rådaigt för en ryss, att nu komma I vägen för deras slag. Fönstret, föpstret ! utbrast Ingeborg och slöt sig intill fadren, De otäcka ryssarne kunva ja anfalla oss derifrån. Axel hade hört Ingeborgs ord, ghu:u den