Aftonbladet – 9 november 1871, sida 2

Den tilltalada ewolats några obsgripliga ord liksom i sömnen, men rörde sig icke från sin platsa. ; ; sOch du, Michaöl, fortfor Henorik i det han ruilade sig frara till löjtnanten, som låg närmast dörren, är du också så svårt sårad, att då inte Ean tå fram ett enda ord? Mitt sår är inte det riogaste farligte, svarade löjtnanten i det han sakta reste sig upp-och eåg sig omkring. Jag är bara sä medtagen utst den fördö da ridten, att jag kneppt kan stå på benet. 52 här,, fortfor han och löste upp näsduken, som han vira. omkring armen, inte annat än ett skrubbsår, som är läkt i morgon. Deanna gårgen undkommno vi för ganska godt vris, och det ha vi Kuineff att tacka för. Hvem kan stå ut med att rida i flipg en hel nått i ända; det skall vara kosacksenor till dst, och... ; Puhb, puh, hördes: i de samme en gro! basröst i ena hörnet af pörtet, jag tror att den satans kulan trgit alls köttet med sig och låtit benet få bli qvar! Iate mig emot. Men förbannadt törstig är jag och hade jag en droppe vatten skulls jag ge en veckas sold i betalnisg. Med dessa ord reste sig den som ytirat dessa ord.. Det var Matte. Hans ansigte var ytterst blskt, men samma trygghet som fordom stod änvu att läsa i hans drag. Dst var en satanisk ridvi, fortvior hun när han varseblef Henrik cch jöjuantvsn, hvilka voro som bäst syssölestta med att so om och förbinda sina sår. Jag slängde och dängde på bhöstryggen som en rekryt, som första gårgen skall lära sig ridtonsten, och bakom mig hade jag en rödhårig och rödskäggig sate, som med ett pår minuters uppehall klatschade på både mig och hästen. Usch, ex säden ridt vill jag inte vara med om en gång till. Mem, utbrast han i det