Aftonbladet – 8 november 1871, sida 3

kännedom, och klokast torde vara att bår ned lägga pennan. Då emellertid frågan om jernbloc: kens ursprung utgör föremål för lifliga diskussio ner man och man emellan, kan jag ej motstå fre. stelsen att framlägga några af de skäl, till följd hvaraf jag ej kan känna mig fullt öfvertygad a! rofessor Nordenskiölds i G. H.-T. lemnade bevis ör deras meteoritnatur. Uttryckligen anhåller jag dock att få framhålla, att jag ingalunda är en man af facket, och derföre, om min vän professor N. skulle utan svårighet vederlägga mig, skall jag lätt trösta mig, isynnerhet som jag vet, att flera verkligen sakkunniga, äfven inom vårt land, hysa likartade misstankar om Grönlandsjernets telluriska ursprung. -Villigt medgifva vi, att detta jern genom sin nickelhalt o. s. v. så mycket öfverensstämmer med de hittills kända meteorjernen, att neppeligen någon skulle dragit i betänkande att antaga det gåcom oicvifvelaktigt meteorjern, om blott lösa, större eller mindre klumpar och block blifvit funna. Annorlusda måste förhållandet blifva, då de ofta omtalade gångarne anträffats. För oss, deltagare i 1871 års färd, föreföll det uppenbart, att ett nära samband en gång egt rum mellan dessa och de lösa styckena, varierande till storleken från kolossen på omkring 500 centners vigt ända ned till en hasselnöts storlek. Det föreföll mer än troligt, att dessa ru rundade jernstycken förr sutit fast iberget och, troligen i sammanhang med jerngångarne, derifrån, vid basaltklippans successivt fortgående förvittring och söndersplittring, nedrullat utför sluttningen till hafsstranden samt der af vågsvallet erhållit sin nuvarande rundade form; här och der (t. ex. på den största) qvarsitter ännu på ytan ett tunnt basalt-öfverdrag. Gångarne skulle således hatva utgjort sjelfva, så att säga, källan, från hvilken de lösa klumparne kommit — och då meteorgångar väl endast såsom skämt kunna vara berättigade, så återstod för oss endast att arse jernet vara telluriskt, en åsigt, som vår danske kamrat först bland oss uttalade. Huruvida det uppkommit genom eruption ur jordens inre, må vara osagdt. Att dessa gångars uppkomstsätt utgöra en svår gåta att lösa för en hvar och isypnerhet för meteoritkämparne, torde alla villigt erkänna. Professor N. har i G. H.-T. framkastat den hypotesen, att de oftast utgöra åter tillhårdnade lemningar af jernblock, som varit utsatta för söndervittring, lik den, som dessa jernblock ännu till samlarens stora förtviflan äro underkastade... Hvad ordet oftast. afser, förstå vi väl icke, men våga dock betvifla, att förklaringen i sin helhet är rätt lyckad. En till fint pulver sönderfallen jernmassa, liggande utsatt för luftens och regnets inflytande, torde neppeligen undgå att förvandlas till jernrost (så sker åtminstone än i dag på fyndorten), och att detta pulverformiga rost, nedsköljdt i bagaltsprickor och sedan ti:ilhårdnadt (på hvad sätt?) skulle förvandlag till en kompakt massa gediget jern, saknar — om jag ej misstager mig allt för mycket — all motsvarighet i hvad vi nu känna försiggå i naturen. Underligt vore i sanning dessutom, om ej i ett på dylikt sätt uppkommet jern en betydlig inblandning af främmande ämnen, förnämligast baraltgrus, skulle förekomma; nu är tvärtom gångarn.s jern mera rent derifrån, än många af de fritt liggande meteoriternav. En annan svårighet erbjuder den snart sagdt omärkliga öfvergången mellan rent gediget jern och ren, oblandadbasalt. Redan vid vårt första besök kunde vi ej finna någon bestämd skilnad mellan jern och jerrhaltig basalt; sicke riktiga meteoriter, (d. v. 3. basaltblandade jernstycken och jernblandade basaltstycken) voro ej ovanliga Svårigheterna ökade sig för hvarje dag, förnämligast sedan kand. Nauckhoff påträffat den allra tydligaste basalt, i hvilkens fasta massa funnos insprängda, mer eller mindre sparsamt, ytterst små flittror eller gnistor af gediget jern. Ått äfven dexsa gnistor, såsom prof:r N. antager, skola utgöra åter tillhårdnade lemningar af jernblock, som varit utsatta för söndervittring förefaller åtminstonemig, den ej sakkunnige, temligen ofattligt. Åtskilligt vore att tillägga; men läsarens tålamod torde redan vara nog pröfvadt. Vi tillåta oss dock ännu en anmärkning. Från flera båll hafva vi hört den åsigten under beklagande framföras, att om de hemförda jernblocken befinnas icke vara meteoriter, skulle de förlora snart sagdt allt värde. Snarare torde motsatsen vara det riktiga. Vore de otvifvelaktiga meteoriter, skulle de väl alltid utgjort synnerliga prydnader på Riksmnseum; men vetenskapen skulle de ej hafva bragt märkbart framåt. En beskrifning på deras sammansättning, yttre utseende, vigt 0. B. Vv. — se der allt! Yu deremot komma de säkerligen att gifva upphof till en liflig vetenskaplig diskussion, och ur denna skola antagligen framgå nya iakttagelser, nya teorier, som i många afseenden skola omgestalta nu gällande åsigter. BSärskildt torde den nu allmänt antagna meteorit-läran komma att underkastas en ny grundlig granskning. Och äfven såsom telluriskt jern äro dessa Grönlandsblock att anse såsom ytterst dyrbara praktstuffer. Gediget jern är neppeligen förut med säkerhet funnet at telluriskt ursprung. Måtte det derföre lyckas att påfinna något medel att hindra. dessa jernblocks söndersmulande till pulver, isynnerhet som konsten att låta dylikt pulver äter tillhårdna till fasta massor ännu är alldeles okänd! Upsala den 3 Nov. 1871. Eh. M. Frieax