Aftonbladet – 8 november 1871, sida 2

Åh, var lugn för det, svarade löjtnanten med tillförsigt, jag är ingen nybörjare i konsten att ströfva i skogarne, det vet ni nog, kapten. Under hela sommaren ha vi ju lurat på grönrockarne, och det har väl gifvit oss någon färdighet, skulle jag tro! Er förtröstan kommer också mig till godo, inföll kaptenen med glädtig stämms. Nåväl, vi bege oss af och lyckan får ansvara oss för utgången. Klockan är väl snart nio. I detsamma bördes steg sf marscherande, och knappt hade ett par minuter gått till ända förrän den tjugu man starka truppen, under befäl af en sergeant, marscherade fram till bivaaken. Aflösningen gick för sig i en handvändnicg, och med raska steg aflägsnade sig de afiösta, för att ändtligen få hvila i sina tält. Nå, har ni pu tagit de raskaste bussarne, sergeant., säde kapten Toll, i det han närmade sig underofficeren, jag menar dem, som lärt sig att ströfva i skogarne äften under den mörkaste patt?o De ha sjelfva anmält sig, svarade gergeanten. Jag öfverlemnade det åt hvars och ers eget godtfionande, och så snart de fiogo höra att det var frågan om ett ströftåg för att söka rätt på de vilsekomna, voro dubbelt så många färdiga. Jag hade kunnat få hundra om jag velat. Var det inte så, gossar? slutade talaren och vände sig till soldaterna. Jon,, svarade alla med en mun. Vi följa er, kapten, hvart ni än går. Kaptenen smålog af tillfredsställelse; han kände nog sina bussar. Det blir också en vådlig färd, må ni tro, sade han och gick från den ece till den anåre. Kosacker och jägare i hvarje buske, och till på köpet ett mörker, som är så tjockt som i en säck. Men vi måste försöka att