Aftonbladet – 7 november 1871, sida 3

Den förflutna veckan var en lugn och stilla vecka, då ingenting ovanligt tilldrog sig. Erik Bögh exponerada sina Töfflero, Wablberg lät oss se sitt månsken och af någon betydligare strika inom konst, industri eller politik hörde vi ej talas, med uvdantag endast 3? brandvakternas i Engeibolm ryesligt tillärxnade arbotsinställning. Vår beau monds promenerade i Kungsträdgårdens östra allö och satt samretsgrannt abonnementsaftonen på första raden i operasalongen. Fru Michaeli uppträdde åter, första gången under denna speltermin, på den scen, hvars förnävsta lyriska prydnad hon fortfarande är. Signe Hebbe förtjusade i Lalia Rookh. Knut Almlöf visade sig åter, efter lyckligt öfvervannen sjukdom, på Dramatiska teaterns tijor. OCetti, Hougasrd och Fanny Kruse läto sig so och böra änna ett par gånger, på vägen irån Örebro, der de på en enda afton lära hafva erhållit ett huadra, jemnt ett hundra, blombuketter, till Upsala, der det borda också finnas blommor. Om ministeren talade ingen manniska, knappt ora den väntade utrikesministern, hvaremot Georg Lumbye lyckades tillvinna sig uppmärksamhet. Ena bekant politisk csuseur gjorde den intressanta upptäckten, att Tysklands ,officiella trälsr, äro alldeles utmärkta ersonligheter samt stt man kan lefva mycet lyckligt i ett land, der hals beskattningen ännu kan sägas ligga i regeringens händsro och der en ministeriel ansvarighet ännu är någonting okändt.. Allt det der är ingenting ovanligt vumera för oss, hvarken Töfflerne eller månskenet eiler lofprisandet af de o ficiella trälarne. Hvad som deremot verkligen öfverraskat mången, det var att högskolsförenisgens styrelse börjat röra på sig. Vi sägs visst icke, att denna öfverraskning var flit motiverad, men kunna ej underlåta att såsom ett faktum ioregistrera den på samma gång som sjelfva saken, hvilken mäste anses såsom ett af de mest betydande under ej blott dan när. mast förflutnx veckan, utan under många förflatna veckor; Att uppvaknandet gläder oss, derom behöfva vi ej försäkra. Det gläder nog många andra äfven, och här i staden lärer väl knappt fianas någon sö e numera är öfvertygad om ej blott en stock: holmsk högskolas nytta, utan äfven cundviklighet, såvida vi skola fortfara att vilja anses som den fosterländska edlingens centralpuskt. Ännu för få år sedan hörde vi måvgsa och skarpa intändvingar mot en så dan institution. Då hette det: Gud bevare oss från att få en massa studenter på halsen, O:a man ny klagar öfver det stora tilleppet på ocafber och offentliga förlustelseställen, hvilka drga uvgdomen från lifvets allvar, så skulla det väl blifva ännu värre, i fall vår egen ungdom fick förstärkning af en hel studentsår. Det blef otiförskräckligt spektakel. Jag skall säga alt studenter tycker jag icke om, sade gamla fru X. mer än en gång. De ställa bara till oreda och göra flickorna yra i hufvudet. Ewt universitet i hofvodstaden bör aldrig komma i fråga. Jn studentkår i hufvadstaden skuile blott vilja tillvälla s:g icflytande på det allmänna och lägga sig i politiker, något som alldeles icka passar ungdomenp, yttrade protokollsekreteraren Z., hvilkea sjelf varit en väldig poliCaen innan han kom in i kuoglig majestäts kansli. ; Vågade man vidröra nödvändighaten af att qvinnan i bufvadstaden behöfde en högre bildningsanstalt, blef motståndet ännu häftigare, Sådant sknlle paturligtvis, sade både frå X. ch hr 4, och eh hel mängd annat förståndigt folk, leda till de betänkligaste följder. Ja, det skulle medföra upplösning af kyrka och stat och en ofaotlig massa olgexor. Gud vet om man icke särskildt nämnde jordbäfning, missväxt, prestbrist och potatissjuka. Likeom det icke fannes tills räokliat förut med unga karlar, sade man, som kunde förvrida natväast pa mvanrnal Det var då. Nu låter det något annorlunda. Vi vore nyligen 1 sällskap töed frn X. Hon utropade: Ack, kära ni, hvad det är skada att Caroline icke fåst en akademisk billniog. Hon är en flicka med förträffligt hufvad, stor arbetsförmåga och brinnande lust för verkliga stadier. Det hade blifvit något at henne, skall jag säga, om