Aftonbladet – 7 november 1871, sida 2

som han sett. Alt var måhända blott och bart en synvilla, en frokt af hans lättrörda fantasi. Han såg sig forskande omkring, men träden stodo lika allvarsamma som förut och från elden mötte honom de sofvandes andedrägt, som ibland öfyergick till snarkningar, än i basen, än I den finaste diskant. När allt kommer ö:nkriog är dat kanske en björn, som är ute på sina stesktåge ma lade han och stödde sig mot geväret. a jag.skulle väcka de andra. Åter prasslade det och nu så nära honom, att han bestört sprang tillbaka och ropade med dundrande stämma: Halt, hvem der? : Prasslet upphörde, men vid elden blef det så mycket I fligare. Soldaterna vaknade, En gnuggade sig yrvaken i ögonen, en annan gäspade och sträckte på sig, hvarefter han sakta sjöak tillbaka i sin förra ställning; en annan rusade upp och raglade några ögonblick hit och dit under det han sökte efter sitt gevär. Upp, kamrater! skrek posten och spände hanen, det finns otyg i skogen. Jag såg nyss en lurfvig satan, men den karnaljen ströfvar inte så illa, ty just pu h rds jag honom så nära, att jag skulle kunnat fånga honom med båda händerna om jag bara hade satt honom. De soldater, som hunnit vakna upp, grepo genast sina gevär. : Hör ni intes, hviskade posten och närmade sig med smygande steg den plats, hvarifrån prasslet ånyo förnams, der är han igen; men jag ville bli hängd på ögonblicket om han helskinnad kommer härifrån. Med dessa ord lade soldaten geväret till ögat Prasslet kom närmare och innan fionarne kunno yttra ett enda ord, reste sig en mörk