Aftonbladet – 6 november 1871, sida 2

Glasen höjdes, värjorna korsades och de tappre lofvade att till sista blodsdroppen stå vid sina postar. Det var inga tomma ord, som här fälldes; det var män, som fållde dem, det var också män, som beseglade dem med sitt blod. Ehrenroth stod just i begrepp att yttra sig, då vapsenbualler, blandadt med o:ficerarnes kommandoord, utanför tältet, gjorde hans tal om intet. Löjtnant Silfversvan ryckte i en blink upp dörren och störtade ut. Ingen följde hocom. Iogen yttrade på en lång stund ett enda ord, alla väntade otåligt på löjtnantens återkomst. Hopp och fruktan stodo att läsa i allas anleten och allteftersom bullret tilltog blef derna oro mera synbar. Slatligen reste sig major Ehrenrotb, tömde sitt till hälften fyllda glas och utropade: Här sitter jag inte längre och pinas. Någonting är på färde, der är eäkest. Hörn, mumlade han, liksom om han talade med sig sjelf, buliret ökas, och, vid Gud, utropade han, i det han hättigt sprang mot dörren, det är någonting besynnerligt med detta buller; jag måste se efter. Alla de församlade hade rest sig upp, och kapten Aminoff utbrast, i det han följde Ehrenroth tätt i hälarne: Hvad var det jag spådde! Kamenski har inte ens unnat oss så mycken tid, att vi få dricka ur våra glas. Eller kanske är det Kulneff, som vädrat upp kalaset och tycker att han gerna kan få vara med som gäst. Välkommen, kosack! Varma helsoingar skola ej fattas. Ni kan ännu skämta, kapten, inföll majoren, i det han vände sig om. Det är godt för er, men snart kommer en annan tid, Jag förebrår er ej ert glada lynnes, fortfor han, då lan märkto att Aminoffa panna mulnadö,