Aftonbladet – 6 november 1871, sida 2

Några minuters tystnad inföll och majoren stod just i begrepp att göra en annan fråga, då den tappra kapten Amiacff vid savolaks jägare inföll: Nog vill han zläsg, det syns tydligt, Vi öaska heller ingenting högre, men .... Hvad för men, kapten!. ropade majoren. Sjang för tusan ur skägget!, Vi måsta ja lyda högre befallning., fortfor kaptenen, i det hans pauna lade Se da kor. Midtunder batsijen kommer måbända en adjutant och bofaller o2s att retirera Du som förs.n Det låg en sådan bitterhat i dessa ord, att de tå alla gjorde ett djupt intryck, och månget sione förstämdes för hela qvällen. Man behöfde endast nämna fältmarssalkens Damn, och i den krets, der glädjen förut herrskat, tog dysterheten sitt säte. Ehrenroth svor mellan tänderna, Amincff likeså; endast den unge löjtnanten satt orörlig. Han hade icke ens gjort den minsta rörelsa vid de ord, Aminoff yttrat, Men, om de närvarande hade kunnat se hans mot golfvet sänkta blickar, skulle da i dem hafva upptäckt tvenne tårar, harmers och smärtans, hvilka föllo ned på hans omkring värjfästet kontna händer. Han tycktes gjelf icke hafva märkt dessa tårar förr, än han på detta sätt gjordes uppmärksam derpå. Då flög en glödande rodnad öfver hans manliga ansigte och med skara blickar såg han sig omkring, om tiläfventyrs nägon märkt detta tydliga bevis på de käaslor, som bodde i hans iore. Hans bliekar fästades på hvar och en och stannade slatligen på kapten Toil. Men då glänste ynglingens blickar af en högre och klarare eld, ty i sfin kamrats ögoa såg han att hans känslor delades (at åtminstere en bland dessa krigare. Och ju längre han betraktade de församlace, desto mera öfve