Aftonbladet – 4 november 1871, sida 3

ME VORE SEA VALL DER DATA VITA MI SIE BYR TP STe andrö. Fören oförvillad rättskänsla äro båda förbatliga. Hur länge skola de enligt svensk lag vara lofgifna mot utlirdingar, och hur länga skall doför äfven svenske undersåters litterära egenderätt vare prisgifven åt ingrepp af bvem som belet utanför Sveriges gränser? Några religiösa betraktelser i G öteborgs Synagpoga af M. RB. Henriques, (Götervorg. Handelstidoingens bolags tryckeri. 1871.) Den anda af religiös fromhet, scedligt allver, tavkefiihet, fördragsamhet och menniskokärlek, som genomgår dessa predikoföredrag, skall säkerligen tillvinna Gem on vidsträckt krets at lösare, icke endast bland mossaieke trosbekännare, utsn äfven bland de kristne, som nog mycket figjort sig från konfessionella fördomar för att aöka och till vearsataga det goda äfversllt der dot finnes. Dessa föredrag gifve mänga enledningar till lvarligt begrundarde, Man kan vid genomisondet af dem evärligen undgå att erfara det intrycket, ait de upplystaste och fromseende judiske lärsre I våra dagar i flere hänj Å Å geenden stå Kristi lära vida närmare än den ortodoxa kristendomens förkunnare. Vi vilja i kortbet srtyda innebållet af nägra bland dessa föredrag. motsats till den allmänt gängee, tröstösa och förnedrende åsigten, att veriden allskall förbiifva sådan hon är och att ella er omettlyckligare och mennickan värdigare Istånd i individernas och folkens förhållanden blott äro drömmar och hjernspökon, bes tonar förfottaren i sin påskpredikon med trons orubbligsa visshet, att menniskoslögtet år en skönare fremtid till mötes, en tid, då till följd af en bland sila folk utbredd renare Gudskunskap och en deraf verkad sedlig pånyttfödelse kärlek och frid skola herrska på hela jorden. Förebud till detta framtidens Guds rike sor ben i sträfvandena för folkupplysningen, i trostribetens segrar, i slafveriets afskaffande och i den renare uppfattnivg al religionen Bom på allt flere ställen börjar göra sig gillande, På den oita framkastade frågan, hvarföre jadarns icke göra något för att utbreda sin tro, gä deremot de kristne med de största uppoffringar utsända missionärer öfverallt i hednaverlden, svarar författaren (i slatet af föredraget Israel och folken; Israel och dess tron) att de icke äro kallade till en sådsan verksamhet, iy de tro icke, att den eviga saligheten är eller kan vara beroende af någon yttre trosform eller att hon icke kan vinnas af dem som icke blifrit upptagne i deras trossamfand. Spridda kring hela jorden, skola de förkunna sin tro genom sitt lefverne och genom att i sina tempel — som resas i alla länder — låta Sinailäran förkunnas på alla jordens tongomil. Hvad som i deras lära är af evig sanning skall på detta sätt alutligen genom föredömets och ordets makt alltmer göra sig gällande, och menniskorna skola slutligen tillbedja den ende sanne Gaden, om också under olika former, i olika tempel och ander olika nama. I betraktelsen på försoningsdagen framI håller författaren, att redan profeterna förkastat föreställnipgen om offren såsom försoning för synden och förklarade: Kärlek fordrar Herren, men ej offers, men att den kristna kyrkan legt offerteorien till grund för sin lära om försoningen. Den israelitiska läran om försoningen deremot är, att Gud I utan att fordra något blodigt försoningsoffer förlåter den åpgrande syndaren biott af sin barmhertighet och kärlek, I fråga om den bibliska berättelsen om syndafallet anmärker författaren, stt kristna I kyrkan missuppfattat denna berättelse, och på denna missuppfattning byggt läran om ; djefvulen, såsom menniskoslägtets förförare och förderfvare och om arfsynden. Den israelitiska religionen vet icke af dessa läror. Berättelsen om synodsfallet är blott en bild och hvad som föregår med hvarje menniska. Så spart menniskan första gåvgen gitver vika jför det onda begäret, fördrifves bon ur oskuldeng paradis. Men äfven i Guds stiraffåom öfver synden visar sig bans faderliga kärlek. Det var ej menniskens bestämmelse att stän; digt lefva barndomens bekymmerfria lif. Ari bete och möda äro nödvändiga för hennes utveckling. 1 det sista föredraget betonar författaren den strid som i våra dager öfverallt föres för att befria religionen från obehöriga tillsatser, för att skl!ja det förgängliga från det oförgängliga i densamma. Detta rensningsarbete måste medföra ett närmande mellan de olika religiösa bekännelser a. Den tid skall komma, då de icke mera skola skilja menniskorna åt — då Herren varder en och kans ramn ett. 2