Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

klättrat upp, och ilade med lårga hopp till brynet. Dec stannade han icke, utan fort. : satte sin väg ett goåt stycke ut på fältet. Kosackerna hade satt sina hästar i galopp och nalkades hestigt. Juassu tycktes icke märka dem, hans öga var fastnagladt vid hans offer, som för andra gången höjde piskan, okunnig om den fara han lopp. Geväret flög till ögat; en miont, en and-j. ös minut för Axel och Micbaöl, som med beundran och fruktan bevitnade uppträdet, förgick. Då brann skottet af och de båda finnarne kunde tydligt se att den höjda piskan sjönk ur kosackens hand och att han sjelf i samma ögonblick störtade ned från! hästen. Bra, Jussu; vid min själs salighet bra gjordt! ropade Axel och kramade hårdt den gamleg hand. Men nu måste vi tänka få vår egen välfärd; döden ha vi valt framför fångenskapen och som fionar vilja vi stä vid vårt ord.o De tappra savolaksarne förenade sina händer och lofvade hvarandra att hellre dö än gifva sig fångna. Kom ihåg att fem kosacker måste bita i gräset först, innan vi få begsgna blanka vapneno, skrek löjtnanten och sprang fram tilll. ett träd, bakom hvilket han noga tog korn : å sin fiende. . Förgäfves afloesade kosackerna under ridten sina pistoler, kulorna gjorde ingen skada. Somliga hunno aldrig fram, andra deremot borrade in sig i snåren och den höga ljungen. Men för kvarje kula, som kom från dungen, slungades en ryttare ur sadeln, Sista skottet var Jussus. Långsamt och kallblodigt lade han gevä-l1 ret, kanske för sista gången, till ögat. Han hade utsett sitt offer, och detta var en ungjc officer, som red i spetsen för ryttarne. J