Aftonbladet – 1 november 1871, sida 2

Bra, Matte! ropade Axel, när den gamle med en skicklig stöt kastade en ryttare ur sadeln, du har inte glömt-din konst ännu. Åh nej, svarade den gamle och måttade ett kolfslag åt en annan bäst, som, ursinnig al sporrhuggen, reste sig till sin fulle längd, Slaget föll, men hästen föll äfven och Matte hann icke springa åt sidan förrän han af hästens hofvar erhöll ett så våldamt slag, att han ögonblickligen: dignade till marken. I detsamma hördes ett anskri bakom Axel. Han vände sig om och säg Henrik likblek falla ned bredvid Matte. Det var två tappra, mumlade ynglingen och strök med afviga handen svettdropparne ur pannan, snart blir det vår tur. Kosackerna drogo sig för några ögonblick tillbaka och detta gaf våra käcka finnar ett välbehöfligt andrum. Stackars Matte., hvisekade Axel och lutade sig ned öfver den särade, du fick allt det hårdt slag. Den ena hästhofven hade träffat skuldran, hvarifrån blodet ymnigt rann. Axel betänkte sig icke många minuter. Hastigt ryckte bån upp sin näsduk och virade den omkring såret, Blodet afstannade väl något men icke helt och hållet. Löjtnanten hade gjort Henrik samma tjenst. Om vi kunde hinna tillbaka till skogen ändå, mumlade Jussu, som flåsande och svettig stödde sig på sitt gevär. I sådant fall skulle vi vara räddade. Det är inte möjligt, inföll Axel. Se på kosackerna, de ordna sig ånyo till anfall och inom kort ha vi dem öfver oss igen. Mörk och sluten betraktade löjnanten kosackhopen, som på kort afstånd åter ord-l nade sig. Hans blickar flögo från man tilll mån, hän tycktes söka någon, (