Aftonbladet – 1 november 1871, sida 2

gevären brunno af och ytterligare två kosacker störtade till marken. Detta ökade förvirringen. : . Fram, kamrater! skrek Axel och föreick sjelf med sg exempel. Låtom 0ss egagoa ögonblicket! Det behöfdes icke många ord för att elda de tappre savolakserna till strid. Sida vid sida stormade de tre yngliogarne fram; de aktade icke lansarne, som hotade dem med död och undergång. Bakom dem syntes Matte och Jussu, de laddade friskt och den ena kolan efter den andra fällde en fiende till marken. Kosackerna skummade sf raseri. Kulneff sjelf sporrade sin häst och hans krokiga sa-! bel sväfvade en minut öfver löjtnantens hufvad. Slaget föll dock icke, ty i samma minut susade en: kula genom luften, kosackchefens hufvudbonad flög sf, sjelf kastade han om sin springare och försvann. ; Handgemänget hade börjat och det blefli ursinnigt, såsom alltid, när de fruktade kosackerna voro med. Huru skickliga fäktare ! finnarne än voro, hade de likväl svårt att värja sig för. de landsstötar, som riktades: mot dem. Löjtnanten hade erhållit en skråma!. i venstra handen och Henrik ett lansstygn i. ena benet... Endast Axel samt Matte och, Jussu voro ännu osårade. De båda sistnämnde förde sina vapen som. äkta finnar. Ingen af dem talade ännu ett: enda ord. Läpparne voro hårdt samman-! bitna. Med båda händernå hade de omfattat musköterna och med hela sin kraft stötte de bajonetterna djupt in i hästarnes bringor, ! Blodet började att ymnigt flyta ned på ljun! ger. Solen strålade med hela sin kraft och belyste vänligt slagfältet. Svetten strömmade! från allas pannor, men ändå fortgick striden: med oförminskad häftighet, l