Aftonbladet – 31 oktober 1871, sida 3

Meteoriterna. Sammansstta — elementer — Hela verldar — blott fragmenter — Hvilket ären J? Kanske dammkorn blott, som yrde Hit, när någon verldskropp styrde Tätt sin färd vår jord förbi? Månne I ur chaos togens Ut direkte och sen slogens Till ostämpladt mynt? I som nu vår blick förvånen, Ären I från solen, månen, Brustna, himlafallna fynd? Kanske Jupiter, Saturnus, Klädd i resskärp och i burnus, Er i vredesmod Slongat mot Heimskringlas panna, Der pi fått i stöpet stanna Vid en ismängd gletscherflod? Mystiska petrifikater, Var det någon jordisk krater Er i dagen födt? Fördens I på lavaströmmen Ifrån jordens innandömen, I hvars djup I fordom glödt? Nej — så höres man bedyra — Förr som solar ni setts yra, Eller stjernfall blott. I, som biden nu så tröga, Flögen förr uti det höga, er ni på er ilfärd gått. Nu, en gäng till jorden lända, Ären I blott svarta, brända, Sorgliga att se. Gyllne glansen, sen I föllen, Icke längre I behöllen, Kolsvart kolörerade. Och likväl man gjort sig möda, Att er väcka från de döda, Er till lif förmå. Hit I flögen — hur? och hvadan? — Jo, på vingarna af Gladan Ifrån Grönlands fjerran vrå. Se, till vetenskapens riken I dykt upp ur Rörstrande-viken — Ej ert eget val. Med en mystisk verld i famnen Förskarens förtviflan, bamnen I i vetenskapens sal. Matte Mill.