Aftonbladet – 31 oktober 1871, sida 3

den usla konserten, skriker en gammal musikkännare. Ja, jag tar mig friheten att kalla den usel. I salen fanns icke en enda ventil öppnad. Hettan var odräglig och kylan i väntningslokalen gemen. Fy f-n, sådan tillställning! Så fick jag rocken sönderrifven, när jag skulle tränga mig in i kapprummet. Hatten trampades under fötterna, min splitternya hatt, herre, och hustra min hittade jag icke reda på i trängseln.o o ngen talade om artisterna. Hade någon talat om dem, så skulle det troligtvis ej blitvit till deras fördel. Det torde således ej vara så alldeles en småsak att vid slika tillfällen något litet tänka äfven på pubiikens beqvämlighet. Vid ett sådant tilljälle, det var på Thorvaldsensfesten, vilja vi minnas, måste publiken hemta ut sing öfverplagg genom en glugg, en lucka på en dörr, särdeles beqvämt, enkelt och okovstladt. När skall Stockholm erhålla en lokal, fullt lämplig till konsertsal, och en sal, der en föreläsning kan utan aneträngning höras från salens alla platser? Vi gjorde oss så stora förhoppningar på vetenskapsakademins nya hörsal. Att den har allt annat än ett centralt läge, är visserligen sannt, men vägen till god vän är aldrig lång, säga vi med Håvamål. Det är icke deruti, som dess mindre lämplighet förnämligest ligger. Ju flera föreläsningar man ter lått höra, desto mer har man kunnat öfvertyga sig, att salen icke är en god föreläsningsiokal. Vi hafva sannerligen icke en enda sådan i vår på eleganta cafber öfverflödande hufvadstad. Kanske att det också är derför, som Högskoleföreningen icke gör sig någon brådska med att öppna en föreläsvingskurs, Till en sådan kurs beböfves döck icke en stor lokal, ty högskolans föreläsningar skola blifva vetenskapliga och alldeles icke hvad man kallar populära. Men en lokal, lämplig till konserter och populära föreläsningar, som skola samla många undra personer, måste Stockholm väl en gång skaffa sig. För ett par år sedan hade vi utsigt att till och med få två särskilda sådana lokaler. Två bolag hade i bast bildat sig, spekulerade, sgiterade och persvaderade af allå krafför. Dettycktes då vara en riktigt brännande fråga. Staden delade sig i partier, som drabbade väldigt tillsammans, På det ena partiets fana stod Blasieholmen.: Det var fint och förnämt, ty den stadsdelen har något nobelt med sig. På den andra fanan lästes ej något mindre än Walhallo, hvilket var rentaf gudomligt. Det var sannerligen icke så godt att veta till bvilket parti man skulle sälla sig, men uttala sig måste man, såvida man skulie anses för god patriot. Hvilket konserterande skall här icke blifva, tänkte man och väntade blott att ännu några flera förslag skulle framgå ur den allmänna ifvern. En konsertsal på Blasieholmen, en vid Mäster Samuelsgatan, sedån en vid Adolf Fredriks torg, en på Kungsholmen och en på Tjärhofsgatan vore väl ej för mycket. Hvad sydligt lif inunder norrskenslågor, Hvad sångartempel på de öde skärls Men en vacker dag lefde Walhalls gudar ej längre, och om konsestlokalen på Blasieholmen talades ej mer ett enda ord. Sic transit gloria mundi, sade en gammal klassiker och ref sönder aktielistorna. Sedan den tiden har icke förmärkis ens ringaste anledning att tro, det nägon skulle vara så före. tagsam att sväcka nytt förslag om en konsertoch föreläsningelokal. Hvad vänta vi på? Vi gå och se på hvarandra och tycka let vara högst besynnerligt att ingen säger något. Om finan skuile på fullt allvar tänka oå saken, medan vi hafva en smula lugn för viniserkriser, jernvägsfrågor med mera såant Hvarför hafva vi sldrig haft en Sven Renström bland 038? Jo, det skall jag säga er, eade någon härom lagen, det är för att vi hafva haft alltför nånga förlustelselokaler af materielt slag, men ullt för få platserjför intelligensens fester; det ir för att vi äta middag klockan tre och selan ej tänka mer på något arbete för den lagen; det är för att vi sildeles icke hafva smak för annat än att lefva hvad vi kalla stt gladt lif. Huro kan ni begära att rikelomar skola. uppstå i ett sådant samhälle? Skulle detta vära sannt? Saken tål kanske att fundera på, men uttrycken äro bestämdt öfverdrifna. Det bar blifvit en ful jargon att tala illa om oss sjelfva, något hvarati vi likna våra vänner parisarne. Vihafva redan något förut vidrört den saken. Uppviktighet skadar icke, men mean skall vara rättvis mot hela verlden, till och med mot sig sjelf. Om vi betrakta oss stockholmare riktigt opartiskt, så äro vi kanske icke så förkastliga. Men att vi icke haft en Sven Renström, det är säkert. Vi trösta oss deröfver med den vissheten, att vi ej heller behöfva anstränga oss så mycket som göteborarne för att grubbla öfver användandet af våra rikedomar, Hvilka bekymmer hafva ej de goda vännerna vid Göta elf blott för att je äro så rika! Afven steckholmarne hade dock, sina bekymmer i den förflutna veckan. Afven det rörde rikedom. Vi fraktade att blifva stenrika, icke å la Renström, men väl å la Nordenskiöld. Meteoriten, som professor Nordenskiöid fått tag uti på Grönland, tycktes blifva Stockholm allt för storartad. En liten herre, som ännu aldrig förstått sig på nägra andra stenar än de tegelstenar, af hvilka han en gång ämnar bygga sig en elegant villa för att fördunkla sjelfva Cederlundska villan, men hvilkas ännu ej äro brända, ansåg sig kunna våga sig på kritik och förklarade med myndig min, att Nordenskiölds stora klamp bestämdt icke fallit från himlen. Det hade han reda på naturligtvis, och som ingen är så enfaldig, att han ej kan finna dem, hvilka äro lika enfaldiga, så fick han ett litet anbang, som pu går och fröjdar sig ät att den stora meteoriten, hvilken med så utomordentligt besvär forslades till vetenskapsskademiens hus, skälle vara af riktigt jordiskt ursprung, utan tecken till något från rymden. Andra, som hafva svårt att decidera sig, men tro att man åtminstone i sådana frågor — i politiska och gociala är det icke så noga — nödvändigt bör intaga en bestämd ståndpunkt, äro förtviflade öfver att icke veta på hvilken sida de skola rangera sig. De vilja så gerna lita å en vetenskapsman, men tänk — om han en gäng misstagit sig, så hade de ju blamerat sig genom att söks tillit till honom. Stackars menniskor, det gör oss riktigt ondt om dam