Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 2

Men hur det än må vara, så är du nödsa-; sad att visa dig litet mera meddelsam när mina väcner komma fram, i annat fall kan det bekomma dig gsnska illa. Tillika med hjelpen började Jussu att åter;å sitt goda humör, ett bevis på att han i själ och hjerta var en god och ädel menriska. Endast omständighete:naz tvingade honom att vara bård och mången gång grym. Kosacken tycktes icke rätt nöjd med Jussus ord, ty med ett vresigt svar på läpparne sjönk han åter ned på marken, der han blef liggande orörlig. Jussu lyssnade lika uppmärkseamt som tillförne, men omkring honom var allt stilla och han började redan tro att allt var en dröm, en inbillning i hans närvarande öfverretz2de tillstånd, då signalpipan ånyo hördes, Nu kunde icke Jassu misstega sig längre. Han förnam till på köpet röster, och ungefar tio alvar ifrån sig märkte han att buskarne rörde sig, liksom någon under sin vandring böjt dem åt sidan. Han vågade knappt andss, ögonblicket var spännande. Han var färdig att ropa, men försigtigheten bjöd honom det oaktadt att tiga. Det kunde ju hända att det var ryska jägare, som ströfvade genom skogen, och i sådant fall kunde han taga godnatt af friheten, kanske af lifvet. Buskarne rörde sig häftigare med hvarje mmut och snart såg Jussa en manlig gestalt med långsamma steg träda fram. samma ögonblick var han på benen och stod med ett språng utanför snåret. Hen hade känt igen Axel Ståhlkrona, ty det vsr han svm först visat sig. Men i glädjen öfver att återse dem han så ifrigt längtade efter, glömde han sin fånge, för hvilkens skull han utsatt sig för så många obehagligheter, Han såg icke att kosacken