Aftonbladet – 27 oktober 1871, sida 2

göka genomborra honom, hade i närvarande ögonblick varit en dumhet, ty Jussu hade nog sett att hans motståndare egde en vighet, som han sjelf icke kunde skryta af. Han beslöt derför att uppehålla kosacken så länge som möjligt, ty det kunde icke dröja länge förrän Matte skulle komma tillbaka. Så stodo nu de båda fienderna midt emot hvarandra, fast beslutna att uppehålla hvarandra så länge som möjligt. Med den mest synbara afondsjuka följde de hvarandras rörelser, Men, besynnerligt nog, undveko de så mycket möjligt var att komma hvärandra inpå lifvet, De liknade tvenne kämpar, som först uppbjuda allt för att utforska de svagaste punkterna hos motståndaren, innan det afgörande slaget faller. Kan du svara mig nu om jag frågar dig? utbrast Jussa och bestraktade stadigt sin listiga fiende. Nu kan jag svara dig, genmälde kosacken med sin starka brytning, ty nu svarar jag endast det, som jag vill svara. Nu föreskrifver du mig inga lagar. Jussu skar tänderna i raseri, när han såg sin fiendes öfvermod. Nåväl, svara mig då, fortfor han och bemödade sig om att vara lugn, Ljuger du, så jagar jag en kula genom din panna. Hå, hål Hvad det beträffar, så tror jag nog att du låter bli det. Det kan beskomma dig illa. Jussu kände en obehaglig rysning genomla sig. Huru tapper och djerf han än var, kunde han ändå icke frigöra sig från en viss fruktan, när han tänkte på att den hämndlystne kosacken möjligtvis hade vänner förstuckna här och der i skogen, Väl hyste han ett svagt hopp att allt skulle gå bra, men han vågade icke förlita sig derpå. Skjuta Wördeshan icke, ty ett skott i den tysta