bland hederliga församlingsbor. Jag frågade mig sjelf: var det för Herren i himlen eller för Eden svarte herren, med kappan och handboken, som hon så djupt förödmjukade gig, och jag kunde icke undanskjuta vissa elaka tvifvel, som icke voro på sin plats i det åt ädla betraktelser egnade rummet. Den qvinna, som födt en son eller dotter, hvilken måhända en gång blir en prydnad för församlingen, behöfver sannerligen icke ligga på knä i kyrkodörren. Hon har fylit sin bestämmelse och må snarare visa sig stolt än förödmjukad. Hos allmogen är vanans makt mycket stor; men man borde fordra att presterskapet skall söka utrota så fula sedvänjor som denna är.