Aftonbladet – 25 oktober 1871, sida 2

nn stönande hördes, och sprittningen i fångens lemmar blaf starkare. Det der var bara en liten börjans, mumlade Jassu och årog bsjonetten ur såret. Nästa gång blir det snnat afl Bsajonettspetsen var blodig och blodig var också Jussus band, som hvilade på kosackenstrupe. Men den gamle finnen hade sett tön mycket blod i sina dagar, att han skulle rös ras af så litet. Han tvärtom smålog af er viss förnöjelse när han såg blodet. Nå, säg mig åtminstone hvad dv. heter, fortfor Jassu, som ämnade gä oravägar för att så småningom nå sitt mål. Aterigen förgälfves. Intet, gvar. Jassus läppar davrado af vrede, och med en stämma, som har förgäfves försökte att göra lugp, upprepacto ban sin fråga. Kosackens mörka ögon fästades med ett ojycksbådapåe uttryck på den herkuliske finner, sor låg öfver honom med hela sin kropp. Det såg ut som om han velat besvara Jussus fråga. Han hade redan ett namn på läpparne, men det upplöstes istället. i en djup suck. Jussus tålamod, redan länge Pröfvaät, var nu slut, Bajonetten höjdes; den sönkte sig långsamt och säkert. Kosacken tilslöt ögonen; en uppmärksam betraktare skulle icke kuonat undgå att lägga märke till den förfärliga blekhet, som spred sig öfver fångens drag. Han väntade döden i hvarje sekund, men icke ett enda ljud kom öfver hans läpar. Du skall åtminstone inte undkomma för att förråda oss, mumlade Jussu mera för sig sjelf, du skall dö som en hundb (Forts.)