Aftonbladet – 25 oktober 1871, sida 2

hvilade på bröstet, och i den högra, som låg utsträckt så mycket, att den nära nog bildade en rät vinkel mot kroppen, höll han troget en lång ryttsrepistol. a och då gjorde han, förmodligen under ioflytende af nägon dröm, en häftig rörelse, men föll straxt derpå tillbaka i sin förra gtällving. Matte öfverlads med gig sjelf om han skulle låta Jussu veta att han fanns så nära, men förkastades genast detta förslag, emedan det mähända skulle haft till följd någon häftig rörelge eller ett utrop från Jussus sida, hyarigenåm kosacken blifvit väckt. Matte kändö alltför väl detta ryttarefolks natur, för att genom nägon oförsigtighet i sigta ögonblicket omintetgöra fångsten. Men ban kande icke undgå att känna en stärk för våniog öfver att kosacken änna slumrade, det måtte vara något besyuverligt förhållande med denne, tänkte han, a bruka eljest sofva endast med ett öga i sender ooh vakna vid det obetydligaste buller; Han skuile hkväl snart fiona orsaken till kosackens djupa, oioliga sömn. Jussu hade under tiden icke nöjt sig med att blott och bart sticka fram hufvudet och betrakta den sofyande fierden: småningom gled han vareamt pt ur busken, hvars grenar knappt böjde sig, så smidiga voro hans rörelser, tryckte sig så hårdt han kunde intill marken och närmade sig försigtigt kosacken. Matte såg allt detta och vågade knappt andas. Han kände icke att han intagit en högst obeqväm ställning, han hade endast öga för Jussu och havs offer, öra för det obetydligaste ljud utifråa. Ett par alvar skilde Jussu från hans fiendg. Då stannade han obeslutsam och tyckteg öfverlägga, Han vände bufvudet åt alla