Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 3

.Joss med i den förflutna vekan. Vi hadeick . det ringaste säkert att gå efter. Ännu ha ingenting transpirerat, hette det hvarends fan men det hindrade ej att man kom i der häftigaste transpiration, dels för att bevisa det man icke bekymrade sig om hela saken dels för att draga de slutsatser, som erbjödo sig deraf, att landshöfdingen den Jleller den, amiralen den eller den, den eller den friherren o. s. v. anländt till staden och tagit in på Hötel Rydberg, Kung Carl eller kanske till och med på Annexet. Hvilket fjesk har det icke varit på dessa hotell för hvarenda resande, som anlände. Han har kommit för att bli statsråd, har hotellvärden hviskat till portiern och portiern till oppassarne och uppassarne rill städerskorna och städerskorna till dem som styra och ställa i köksdepartementet, och så har hvarje resande, som sett åtminstone något så när statsrädsmessig ut, och hvem gör icke det i våra dagar, blifvit betjenad på det allra uppmärksammaste. Det var en riktigt ypperlig vecka för att flytta på hotell. Under tiden har det politiska causeriet oafbrutet fortgått bland allmänheten och inom pressen. Vi hafva alla något litet kontribuerat till den saken. Men hvad äro vi andra, causeurer eller icke causeurer till yrket, mot vår store samtide, vi mena naturligtvis Samtidens. politiske causeur? Man talar om att koka soppa på en spik, men han serverar icke blott soppa, utan också entrå, hors doeuvre, mycket hors dosuvre, stek, något seg, men dock stek, entremets, salad och dessert, alltsammans tillagadt enligt konstens reglor, icke på en spik, utan endast på skuggan af en spik. Gör det efter den som kan. Skulls händelsevis någon mindre helsosam rätt hafva kommit med i den yppiga anrättningen, så får han likväl göra de öfriga sällskap, blott ban är presentabel såsom skådorätt. Eugöne Jacquot, mera känd under namnet de Mirecourt, en bekant fransk skriftställare och författare till de famösa Contemporains,, blef en gång gjord uppmärksam på att en af hans uppgifter icke öfverensstämde med verkliga förhållandet, något som för öfrigt kuode hafva händt honom hvarje dag. Jag vet nog att det icke förhåller sig så som jag uppgifvito, svarade Engöve de Mirecourt, men det får stå, ty det gör frasen så vacker, Och det fick stå och går till efterverlden, såvidt någon enda af den författarens hoodra volymer hinner så långt. Mon vi vilja icke falla den politiske ciuseuren i handtverket. Den förflatna veckan hade också annat att bjuda på, t. ex. en hel laddning stjernor och band från Danmark. Lagerberg fick storkors at Dannebrogen. Redan? irsgade någon, som trodde att det var riddar Lagerberg, prins Rhodokanakis vän. Den gången var det dock icke han, uten grefve Lagerberg, Sven, generalen och chefen för Andra gardet. General Abelin fick skmma lags storkors, hvarefter följde årskilliga kommendöredekorationer af olika grader samt äfven simpla riddarkors. Saken är alltför vanlig för att väcka uppseende, och det är ej att förmoda, ! det någon af dem, tili hvilka sändningen är adresserad, vägrar att tags emot varan. Hvarföre skulle ds göra dei? Mera uppseende har väckts deraf, att en norrman, Forstmester, Asbjörnsen, skickat tillvaka den vasastjerna, han fick förliden sommar. De der norrmännen kunna då aldrig göra sig riktigt förtrogna msd den högre civilisationens fordringar. Skalle vasen icke vara vacker nog kanske? Är Forstmester, Asbjörnsen en sådan mästare, att han gör anspråk på nordstjernan, den orden, hvilken gifves numera nästan utesluI tande åt grossörer och brukspatroner, åt dem i som göra i feta varor eller i sous elleri trä, kanske också i korta varor, med ett ord åt dem som genom synnerligt snille, lärdom och nyttiga arbeten, nya och fördelaktiga; inrättningar eller andra förtjenster gjort sig! såtom det i ordensstatuterna heter, värda I af en sådan utmärkelsen Såvidt vi icke; alltför mycket bedraga oss, är ifrågavarande. Asbjörnsen ingen annan än den Peter Christian Asbjörnsen, som aldrig gjort hvarken i: feta eller korta varor, aldrig malt snus eller: skeppat plank, bara strukit omkring och le-: tat. efter sjöstjernan i hafvet och Huidren på fjellet, ev som roat sig med sagor och sådant slarf, tillsammans med Jörgen Moe utgifvit Norske Folke.Eventyr, och sjelf frambragt Norske Huldre-Eventyr cch Folkesago., lifsfriska skildringar af folk och! land, men Som naturligtvis icke hafva någon praktisk betydelse. Det må förvåna hvar och en som är något så när hemmastadd inom våra förhållanden att man ens tillbjadit v.-sen åt en sådan person, och det är väl i medvetande om sin egen ovärdighet att bära detta utmärkelsetecken, som Forstmester Asbjörn-; sen nu skickat stjernan hit igen. Eilert! Sundt, den hvars arbeten öfver Fanteföl-; gerne i Norge och öfver de lägre klasser-! nas förhållanden äro bekanta öfver hela den! bildade verlden, är icke riddare at vasen, af nordstjernan kan naturligtvis aldrig komma i fråga. Hvarföre skulle nådens sol då plötsligt bryta fram öfver en Asbjörnsen? Men Eilert Sundt har verkligen S:t Olaf och har redan haft honom i sju år. Asbjörnten och : Jörgen Moe hafva ej kommit så långt. i Månne norrmännen verkligen förstå att rätt uppskatta den stora ära, som vederfors dem den 21 Aug. 1847, då S:t Olaf instif-; tades. Man kan ej göra sig stora förhopp-! ningar om dem i det afseendet. De äro ännu så unga och oförständiga. Att på en-: dast tjugufyra år bafva vunnit omkring ett jusen inoch utländska riddare af en norsk: orden är dock sannerligen en så stor fördel. för ett så litet folk, att om norrmännen sjelfva i icke veta derom, så böra alla hvilka arbeta ! i upplysningens intresse icke underlåta att derpå fästa deras uppmärksamhet. Och dej