Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 2

RN RA AA Me — be Den franske diplomaten Benedettis till sjelf-5C) revar utgifoa skrift om hans mission il!2 reussen har blifvit mycket ensidigt begag-na .d både af den franska och den tyska presE n. De franska tidningsarne, för hvilka det52 en hufvuduppgift att motverka de bona-!!: urtistiska stämplingarne, ha deriföreträdes-n s otsökt allt, som kunde visa den napo-2t onska regimen i den ofördelaktigaste dager sh såsom skyldig till de grö!sta misstag och vi st största lättsinne. Den tyska pressen åter fö ar naturligtvis med begärlighet sammanställt 9 It, som kunde synas ge stöd åt den uppfatt-h ingen att Frankrike icke blott formelt, utan d fven i realiteten varit angripande. Detkans nder sådana förhållanden varna af något in-I ess att erfara huru tyska författare, somg8 ke låtit bedåra sig af den tyska cesarisien ft ch som äro obesmittade af Bismarcksfebern,h edöma det histöriskt-politiska resultat, som n 5r ett opartiskt öga framgår ur dessa af-)d öjanden. Den ansedde sydtyske politikern h 1. F. Kolb har i Wientidningen Tages-1 resse låtit offentliggöra ea uppsats rörande 8 etta ämne, hvilken vi anse oss böra med-n a våra läsare. Den är af följande ione: äll: När vid krigets utbrott förra året någral? å män togo mod till sig och öppet uttalade, 1 tt det återigen var fråga om ett dynastisktd rig, som de båda Casarerna för sina ändaI nål ville framkalla, och då derefter dessat nän varnade folken för att hufvudstupa och 4 vilkorligt låta störta sig i en sådan kamp ör dynastigolitiken, då förklarades hvarje ädan maning till försigtighet af icke blott le ur den bekanta kräldjursfonden undernållna legoknektarne, utan äfven af oräkneiga svagsynta tyska chanvinister, för fosterandsiörräderi, allra minst för hallt vanvett. På långt när är hon icke bortdragen denna slöja, under hvars veck de dåvarande dynastiskt-diplomatiska intrigerna uppränndes; men redan nu torde dessa krigsfanatiker akta sig för att upprepa det skri dei början upphälde, ty hvarje intill deana stund skedt, om ock blott delvis skedt lossande på slöjan har medfört bekräftelse, icke en enda vederläggning af den oivananförda satsen. Alldeles specielt betecknande äro i detta hänseende de under de senaste dagarne af Benedetti gjorda afslöjanden. Det dåvarande Napoleonska sändebudets i Berlin sträfvan går ut derpå att visa, att han var utan skuld till krigets utbrott. För detta ändacål skonar han på intet sätt sin fordne herre — hvilken heller icke i något hänseende förtjenar skonsamhet —; såsom en diplomat, hvilken icke vill, isysnerhet gentemot det mäktiga preussiska hofvet, göra sig omöjlig, undviker han sorgfälligt, såvidt det låter sig göra, att på något sätt väcka ond blod i Berlin. Men ändock bevisa de af honom framlagda dokumenter ovederläggligen, att Bismarck, liksom äfven Napo:eon, för sina ändamål behöfde och ville hafva krig och att den preussiske statskanslera förstod att med oförliknelig macchiavellistisk skicklighet tvinga den slöe korsikanen att taga på sig allt hat, som genom krigsförklaringen framkallades. En tysk man (konungen at Preussen) har blifvit förolämpad, skreko för femton månader sedan de tyska krigsfanatikerna, derför måste vi ovilkorligen deltaga i kampen; först sedan vi uträttat någonting riktigt dugtigt, då — kunna vi också fordra någonting. Redan förut hade blifvit ådagalagdt, att detta förmenta förolämpande at den tyske mannen var ett påhitt, en lögn. Behöfdes i saken någon ytterligare förklaring, så hade genom Benedetiis dokumenter äfven det allra sista tviflet blifvit skingradt. Hans Blum har nyss varit så oskicklig att han sqvällrat ur skolan, i det denne efierföljansvärde son af en frihetsälskande fader prisst uppfinningen och resultatet af fabeln om förolämpningen såsom ett mönster för statsmannavishet, hvarigenom Bonaparte tvingades antingen till en vanärande underkastelse elier till krig! För några månader tillvata ropade en mycket hedervärd kollega i baierska kammaren visserligen till mig: Röfva då ej trän de stupades elier lemlästades föräldrar det enda som kan trösta dem, nemligen den tron, att blodet utgjatits och måste utgjatas för fosterlandet,. Men sedan vu äfven för de svagsvnte det måste ha blifvit klart, att detta helt enkelt var ett bedrägeri mot de olycklige; blir det just en pligt att blotta sanningen, hvilket åligger alla dem som vilja varna det tyska folket åtminstone för kommande dagar att utgjuta sitt blod, när helst man börjar prata vidt och bredt och lägga före om tyskhet, nationens storhet och lycka 0. 8, V. Till slut två anmärkningar: Hvad den diplomatiska verlden beträffar, så begriper jag icke huruledes, efter tilldragelserna åren 1864, 1866 och 1870 — redan efter hvad som i början låg i öppen dag, men ännu mera efter de nu lemnade afslöjandena — någon statsman kan vilja inlåta sig på några värmare diplomatiska förhållanden till forst Bismarck. På grundligt lurade blir iogen brist; men att den tyske rikskansleren skulle låta lura sig, lär väl, efter all erfarenhet, dock ingen tro. Tyska folkets representanter ha åter infunnit sig i Berlin. Vi få snart erfara, om de nu också skola fordra någoto, eftersom det ej skedde förra gången, och vi få väl se hvad de, och derpå kommer det an, skola förmå tillkämpa sig. I ondags gafs i Mansion House i London den festbankett, hvartill Lordmayorn inbjudit Seinoprefekten hr Löon Says samt ordföran1 -m 9 23 ha ta ntraoin