Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

det lika friskt. Lefnadslusten var frisk som deras vilja och till och med den kyliga nattluften kändes så angenäm och uppfriskande. Vi svärja att alltid bistå hvarandra, hända hvad som hända vill! ropade löjtnanten och räckte fram sin venstra hand, hvilken de båda andra fattade under det de med den högra höllo de blanka vapnen, som skimrade mot de röda flammorna, öfver sina hufvuden. Ja, det svärja vio, mumlade Henrik och Axel, och förbundet var sålunda besegladt. En egendomlig grupp bildade Matte och Jussu, der de stodo på hvar sin sida om den flammande vedhögen och under tystnad åsågo sina herrars görande. De gamle ärlige krigsbussarnes blickar voro oafvändt fästade på ynglingarne, och om man uppmärksamt betraktat dem, skulle man tydligt kunna märkt att deras läppar rördes, utan att något ljud hördes från dem. Den tysta välönskningen är likaså kraftig som den med svassande ord uttalade och mången gång mycket bättre. När ynglingarne sänkte sina vapen och omfamnade hvarandra för att ytterligare bestyrka förbundet, möttes Mattes och Jussus blickar. De nickade stumt åt hvarandra, men i deras ögon kunde man tydligt läsa, att ett förbund också blifvit ingånget dem emellan. Ceremonierna voro så enkla, men föresatserna voro derföre icke mindre starka Af uttrycket i deras ögon kunde man tydligt se att de voro fast beslutna att hålls den ed de svurit. Tillåt mig att göra en förfrågan, som jag länge tänkt framställa, men inte kommit mig till förrän just nu, sade Matte och stef fram i kretsen, Jussu följde honom på kor afstånd. Den gamles utseende var så högtidligt och hans ögon brunno at en sådan besynnerlig glans, att de unga männen betråk