Aftonbladet – 20 oktober 1871, sida 2

räckte ena handea åt Henrik. Ockho, fortfor han, i det han vände sig till tjenarne, jag hoppss att både Mette och Jussu hylla våra åsigter. Dcssutom, ntropade han, sedan han en stund förgätves väntat på sva på sin fråga, dessutom har jag ingen högre önskan för närvarande ön at iå se Jen beryktade kosackehefen, vore han också ispetsen för ett helt kompanil Hvem vet! Ksnske din önskan blir uppfylld förr, än du acar., inföll löjtnanten, i det han eftertänkeamt lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. I sanning kamrater,, fort. for han efter nägra ögonblicks tystnad, det skulle verkligen iste förundra mig, om vi påträffzde Kalnefl här i trakten. Ett sådant vädsr som detta bör han tycka särdeles om, ty det är helt och båliet egoadt åt öfrerrumplingar. Låt honom komzs, brammade Jassn, andra gången skall han inte komma undan så lätt, eller hur, Matte., sade han och stötte den tilltalade lindrigt i sidan. Hvad nu, hvad npu,, ropade Matte, som icke hört kamrateas ord, och drog hastigt tyglarne till sig, ser du nägonting?, nÅhnej, ähoej., svarade Jussu med ett undertryckt skratt, jag bara frågade om Kuineff skall få gå fri, ifall vi få honom iaom skotthäll en gång till? Hm, hm, det baror på omständigbeterna, svarade Matte och kastade förstulae blickar på yoglivgarne, zom änyo höängifvit sig åt sina djupa fovderingar. Hvilka omständigheter? var Joussus tysta fråga, i det han förde sin häst intill Mattes. Åh, det är inte så godt alt göra reda för allt som kan hänoda i ett krig,, svarade Matte med en betydelsefull nick. aDu har allt rätt, Matte, brummsde Jussu, måpga saker ske, dem vi aldrig kunna ana.