Aftonbladet – 20 oktober 1871, sida 2

och nästan omedvetet höjde han pistolen, liksom väntade han att få se den okände fienden i hvarjs minut framkomma. Hans ord fuono gesklang hos kamraterna, och den annars lugne Axel utropade, i det hans mörks ögen fästades på de närmaste föremålen, likgom ville han söka utfoiska om icke någon fiende dolde sig der: Jag känner mig eckså upprymd af Henriks ord. Allt detta tilltalar mig. Det stillasittande lifvet må vara veklingens högsta njatning, vi förakta det. Man vet icke om man fär se morgondagens sol gå upp, men just bärnvti ligger också en viss mutniog, ty nen lär sig att förtrösta på sin egen kraft, sin egen fintlighet. Det är just detta som nången gång kan rädda oss ur farorna. Ända sedan slaget vid Alavo ha vi irrat omkring. Vi trodde oss mänga gånger vara på rätta vägen, men i eamma ögonblick sägo vi oss edragna, och datta af Kulneff, som jagat ;ss likt vilda djur. Den gamle lufvern tänker att vi skola löpa honom rakt i armarne, nen vi mäste vis, honom att vi äro jika oda skogsströfvare som han. Nu hoppas ag dock att han inställt förföljandet, då han lar annat att göra derborta. Du talar svin en hel karl och just såsom en one skall tala, ropade löjtnanten och reste ig upp från sin balfliggande ställning. Jag ar nog ströfvat omkring i skogarne ända rån min barndom. och kommer det an på att oda sig ur klämman, så vill jag vara med. ag har allt en god portion fintlighet, om jag jelf fär säga det. I det löjtnanten uttalade dessa ord bredde g ett så innerligt godt leende öfver hans ackra, intagande ansigte, att de båda fändriarna kände sig dubbelt trygga, när de sågo en förtröstan, som kamraten hyste. (Forts.)