Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

Berätta det der äfventyret,, inföll löjtuanten och saktade kästens lopp. rJeg är mäkta nyfiken att få höra någontiog om den der Krigsbussen, som knappt låter 0ss sofva i fred en hel natt. Ja, berätta, berättan, utropade också Henrik och Axel, en liten omvexling idenns fördömda ensamhet skulle bli välkommen. Sedan Matte kastat bort den gamla bussen och stufvat in en ny, som Jussu beredvilligt skänkte honom, började han: Jag var ute på patrullering nära en hall mil utom våra förposter, då vi öfverföllos af natten och ett hällande regn. Det stod som spön i backen, och ännu hade vi ett godt stycke fram till närmaste skog. Det var just inte roligt, allrahelst som vi på inte så långt afständ från oss upptäckte de ryska lägereldarne, och hade att bereda oss på anfall när som helst, ty som vi voro på en slätt, kunde det lätt hända attryssarne fingo sigte på oss. Vi påekyndade derföre vår marsch och uppnådde snart skogsbrynet. Det var löjtnant Burman som anförde oss och han medgaf, sedan vi väl förekansat oss bakom några ruttna stammar, att vär belägenhet inte var den bästan Åh skräp, sämre kunde den ha varitv, mumlade Jussu mera för sig sjelf än såsom svar på Mattes ord. Sämre!, utropade berättaren, i det han valkade ögonbrynen och slungade en till hälften missnöjd blick på interlokutören, den kunde, så sannt jag är en ärlig savolaksare, inte ha varit sämre, Ingen af oss visste hvar rätta vägen låg, mörkret och regnet hade alldeles förvillat oss. Till råga på olyckan hade vårt fängkrut blifvit genomblött, och ammunitionen var ganska klen, endast tre skott på hvar man. Just som vi öfverlade om bästa sättet attj draga 0ss ur