Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

vägen ända fram. Ströfpartier svärma utan tvifvel rundtomkring oss, och det blir allt svårt att — — Har iogen fara, har iogen fara,, albröt den tilitalade och höllin sin häst, jag har en gång förut, men det var för ungefär fem år sedan, på en jagt följt denna väg, och jag försäkrar er, att vi inte löpa någon fara så länge vi hålla oss på vägen. Kosackerna ha inte hittat på den ännu, ty i sådant fall skulle vi sannerligen inte kömmit så långt helskinnade. Men ge vi oss in i skogen, så är det fara värdt att vi möta grönrockar i hvarje buske., Den trygghet, hvsrmed löjtnanten talade, häfde för ögonblicket alla betänkligheter och i raskt traf fortsattes ridten. — Aftonen blef allt mörkare och vinden tilltog med hvarje minut; Det här blir ett föga angenämt väder,, mumlade löjtnanten och drog kappkragen öfver öronen. Få vi pu regna till på köpet, då ha vi riktigt kommit ut för vedervärdigheterna. Så mycket bättre, löjtnant,, svarade Jussu, som hört sin förmans ord, så mMycket bättre skulle jag tro. Då kan man vara säker på att Kulneff inte är ute och svärmar. — Åh, lita inte på det, du, inföll Matte, och klämde tuggbussen mellan tändsrna, den menniskan baxnar inte, om det också regnade småstenar. Jag kommer nog ihåg en af dagsrre före slaget vid Alavo, äfven om jag lefde i femtio år till Såg du Kulneff då?, frågade Henrik och vände sig om, synbarligen intresserad a! samtalet. Ja, visst såg jag honomp, svarade Maitc med en betydelsefull blick. Jag var honom till och me så nära, som jag nu är nära fändriken.