Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

— — HMMU-—-V—tNrNtHNtn-N — —ÅÅÅNÅWNMM den sista strid våra unga krigare varit med om, hade Jussu bevisat dem en ovärderlig tjenst. Han hade nemligen visat dem vägen genom skogen förbi Röikö torp och hade förstått att så väl ställa sin marsch, att ryssarne, som nära nog omringat dem, blefvo grundligt lurade på fångsten. Jussu var äldst af alla; han hade nyligen fyllt sextio är. Den sjuttonde Augusti, den dag då segern vid Alavo vanns, var hans sextionde födelsedag. Men ännu var gubben rask som någon; hans gestalt var mindre än Mattes, men lika maskulös, och det enda, som bar vitne om hans höga ålder, var det nära nog kala hufvudet. Sitt hemma den som villl utropade Jussu när första skottet brann, ännu ä inte mina lemmar styfva, och jag tror att jag skall kunna skjuta lika säkert som någon i regementet.o Sagdt och gjordt, gubben slängde musköten på ryggen och vandrade bort till regementets mötesplats. Det var en stjernklar och kall natt, som han efter tvenne dygns oafbruten vandring anropades af förposterne. Då klack det till i hans gamla bjerta, såsom han alltid plägade säga, då kände han sig ung på nytt och med sin djupa basstämma uttalade han sitt: god vän! När han blef synlig i lägret märktes ett leende på allas läppar, men detta försvann redan dagen derefter, isynnerhet sedan gamle Jussu på ett handgripligt sätt tillrättavisat en nyliger blifven soldat, som tyckte-sig kunna göra spe af honom. ) Från den stunden fick gamle Jussu vars i fred, och hans var också den fredligaste menniska under solen, naturligtvis när ingen retade honom. Michaöl, sade ändtligen Axel med hviskande stämma, tror du, att vi böra följa