Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 3

Strödda underrättelser. Landoch folkbeskrifning. Danmarks naturbeskaffenhet och dennas inflytande på befolkningens karakter och verksamhet. I detta ämne håller för närvarande filos. doktorn Löffler från Kjöbenhavn en serie föreläsningar i Kristiania, hvilka af de norska idningarne beskritvas såsom synnerligen anslående. Vi vilja här, efter ett referat u Morpaenbladet, redogöra för en at dessa, som handlade dels om istiden, dels om de fortfarande geognostiska formetione:na i Danmark. föreläsaren anmärkte, att de yngre geologerna antagit, att icko allenast Alperna och den skandinaviska halföp, utati äfven andra europeiska högländer, såsom Skotland och Wales, från hvilka för långliga tider sedan den eviga snön försvunnit, i en tidigare poriod hade varit fullkomligt betäckta af isfält eller gletscher. Man hade väl dragit riktigheten af detta påstående i tvifvelsmål, men för ält få saken klar för sig, behöfde man blott vända sig till Grönland, hvars geologiska förbållanden på den senare tiden blifvit noggrannt undersökta af doktor Rink. Ehuru dess sydpunkt, Cap Far-j. well, ligger under samma breddgrad som Kristiania, år hömnda land nästan helt och hållet betäckt med en ofantlig isformation. Från höglandet, hvars ismassor oupphörligt förökas af den fallande snön, . hvilken småningom sammantryckes, sträcka gletscherna sig ned genom dalarne till häfvet på vestkusten, Genom det tunga trycket upptill skjutas de väldiga, 1000 till 2000 fot tjocka islagren allt längrö fram mot hafvet, de klyfva sig och flyta som isberg hedl genom Baffins-bugten och Dawissundet; man har beräknät, att p detta sätt flere tusen millioner kubikalnar is årligen utskjutas. Pam isblock gifva sig icke i väg tomhändta, utan öra på sin rygg hela massor af jord, stenar 0.8. v.; komna tit på Ätlaptiska oceanen, föras de af Labrador-strömmen bort tnot Newfoundland, der den varma golfströmmen smälter äpp dem och nödgar dem att aflasta sin börda. De medförda massorna hopas allt mer och mer; på det sättet har den 8. k. Netrfottndlands bank uppstått, och af denna skall kanske med tiden ett nytt land bildas. Stundom kan det också hända, att sådana isberg, hvilka kommit i mer ostlig riktning, af underströmmen blifvit förda ända ned till Azoriska darne, Om man tager detta fenomen i betraktande, blir det icke längre så utomordentligt förvånande, att äfven Alperna och der skandinaviska halfön på sin tid ha erbjudit samma skådespel. Enligt de noggranna undersökningar af Norges gletscher, som detta lands nyare geologer ha anställt, finnas här enshanda förhållanden som på Alperna; äfven Här finnas såftitna remningsfenomen, slut-och sidomoräner o. 8. v., och det är otvifvelaktigt, att under den förra jordperiodeti stycken af gletscherna ha lösryckts och fört med sig klippblock, lera och grus öfver den gamla Östersjön, som en gång har sträckt sig ända till Harz. Ytan af Danmark och Nordtyskland består således egentligen af gammalt moränslam; genom dettas: hopande såväl som genom bottnens höjning har Jandet uppstått, och klippblocken återfinnas nu såsom rullstenar. Gustaf Adolfs minnessten vid Litzen var ett sådant vandrande block, och hans fädernesland har således äfven på detta sätt bidragit att förherrliga hans namn. Danmark kan säledes sägas vara ett dotterland af den skandinaviska hbalfön, väl icke beträffande sjelfva grundvalen, men likväl hvad största delen af ytan angår. På tal om detta istäcke, hvari största delen af Europa under en tidigare period varit höljdt, uppstår emellertid den naturliga frågan, hurudant klimatet då var beskaffadt. Denna fråga kan svårligen besvaras, men föreläsaren ville dock antyda, huru han hade tänkt sig förbållandet. Att Europa skulle ha haft ett fullkomligt polarklimat, är obegripligt. Snarare måste klimatet antagas ha varit ett utprägladt kusteller öklimat, hvilket utmärker sig för sin starka nederbörd och sina fuktiga, kalla somrar. Icke allenast voro Danmark, Nordtyskland och största delen af Storbritannien då betäckta af hafvet, utan det är också sannolikt, att Medelhafvet hade sträckt sig djupt. in i Saharas öken, och att Kaspiska hafvet, der vattnet fortfarande är salthaltigt, hade täckt hela Turans bäcken och stått i förbindelse med Ishafvet. Att under ett sådant kustklimat gletscher kunna finnas af polar form till och med i varmt temperade nejder, bevisar Patagoniens vestra kust, hvilken har samma geografiska bredd som Paris och trakterna omkring Genevesjön, och likaledes Nya ZeJandys der till och med palmer trifvas. Ett sådant sätt att förklara detta fenomen kan åtminstone icke sägas vara sökt. Efter denna skildring öfvergick föreläsaren till en beskrifning af de fortfarande geognostiska bildningarna i Danmark: ahlen, klitterne och marsken. Ahlen, hvilken påträffas på de svarta hedsträckorna, är en rödbrun, jernbaltig sandsten, bildad af mosand med humussyrad jernoxid till bindemedel. Den är så skör, att man vanligen kan bryta itu den med händerna, och den framträder iagenstädes på ytan, utan är betäckt af ett tjockare eller tunnare lager af fin, hvit sand; derjemte har den sjelf en tjocklek af flere tum, ja stundom af 12—3 fot eller mer. Förr trodde man, att ahlen I var sammanhängande och betäckte heden likt en sköld; detta är likväl icke händelsen, utan den uppträder blott i afskilda, större och mindre fält. Angående ahlens ursprung hade Forchhammer, T hvilken, såsom bekant är, har inlagt den största a EE TT Te förtjenst genom undersökningen af sitt fåderneslands geognotiska förhållanden, uppställt två teorier, den ena gående ut på, att ahlen vore en fullständigt afslutad formation, hvaremot den enligt den andra fortfarande skulle bildas. Ehuru Forchhammer sjelf tyckes ha gifvit den förra teorien företrädet, lutade föreläsaren dock mest till den andra åsigten. Han föranleddes dertill af den omständigheten, att ahlen blott finnes på ställen, der ljungen hvilar på jernhaltig sand. När nemligen regnvattnet sipprar igenom den ruttnande ljungen, upptager det den s. k. humussyran, hvilken upplöser jernet i sanden, hvarigenom denna blir hvit; efter att ha blifvit mättadt med jern afsöndrar vattnet derpå åter detta såsom ett oupplösligt jernsalt och sammanbinder sålunda sanden till ahbl. Vidare är undersidan af ahlen aldrig flat och slät som dess yta, utan ofta formad i tappar och spetsar, der således sanden icke har varit tillräckligt fast sammanpackad för att förhindra regnvattnet att tränga djupare ned. Slutligen — och detta talar kanske mest för, att ahlen är en ny formation — ligger enligt de iakttagelser, föreläsaren gjort i Vardetrakten, ahlen tätt under ljungtäcket på kämpehögarne, hvilka naturligtvis icke voro försedda med ett sådant lager, då de uppkastades. Man kan derföre säga, att ljungen är den väsentligaste orsaken till ahlen och icke omvändt; der ablen finnes, kan ingen trädvegetation uppstå, emedan rötterna äro ur stånd att tränga igenom. När