Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 2

ss fram på tvenne led, tre ryttare i det första och två i det eftersta. Icke ens den obetydligaste gnäggning hördes från hästarne; de kloka djuren tycktes sjelfva förstå att fare var på färde. Att så var, syntes också såväl på ryttarnes rinsta rörelser och de spanande blickar, hvilka de kastade åt alla idor, som äfven derpå att de tidt och ofta kände efter om de hade sina vapen i ordning. Rundtomkring d:m svärmade fiendtliga afdelningar, och de väntade i hvarje minut att få se en kosacksvärm störta fram ur skogen. Qvällen, som med stora steg närmade sig och gjorde de omgifvande föremålen ellt otydligare, bidrog också till att öka deras bekymmer, allrahelst som keanonaden ännu hördes och ryttarne deraf kunde draga den slutsatsen, att de, om de fortsatte i samma riktnipg, snart skulle få deltaga i stridshvimlet. Äfven den modigaste soldat, som på slagfälten oförskräckt sett döden i ansigtet, som språngmarsch rusat fram mot ett batteri kanoner under det kartegcherna nedslogo hans närmaste. som med fasta steg marscherat till anfall mot en infanterikolonn eller med fälld bajonett inväntat sett kavellerianfall, kan icke botvinga en viss obehaglig känsla, när hop, omgifven sf den lystra skogen, der skymningen blir mörker och der en redfallande gren gör så mycket vuller af sig, vet att han är omgifven af rymma fiender, som kanske ljudlöst följa ens spår, för att slutligen sända den döIsnde kolan i bans bröst. Till hvad gagnar wonom nu hans tapperhet och hans oförkräcktbet; han skall kanske ligga blödande vå marken innan ban ens hinner fatta vapnet ill sitt försvar! Endast försigtigheten kan ädda honom vr en dylik belägenhet. Detta insågo också våra fem ryttare och