Aftonbladet – 17 oktober 1871, sida 3

och det är ju en allmänt erkänd sak, att så är förhållandet. Men just derföre vill man också nu förvandla den indelta armån, ifrån att ensam utgöra nästan hela försvarsstyrkan, till en kärna, en stam för det vidsträcktare försvar, som befunnitg vara af nöden för att motsvara dessa tidens fordringar., hvilka grefve Posse omnämner. Och hvad är väl regeringens armå-organisationsförslag, både det nu framställda och de tvenne nästföregående, annat än en tillämpning af denna princip? Hvad annat har väl regeringen dermed åsyftat än just att åstadkomma ett mera tillfredsställande, ett mera tillräckligt försvar än det nuvarande, hvilket äfven af dess motståndare påstås vara alltför inskränkt? Grefve Posse har äfven anmärkt såsom ett fel mot förslaget, att den föreslagna tjenstetiden för soldaten är alltför lång och att man numera skulle hafva kommit till den erfarenhet, att soldatens T högsta duglighet är uppnådd efter fem års tjenstgöring. Äfven jag vill antaga att detta senare påstående är riktigt, men månne väl deraf följer, att man bör förafskeda soldaten just i det ögonblick, 1 då han vunnit den största skickligheten i sitt yrke? Kan det väl vara höjden af vishet att bortkasta den fullt utbildade soldaten just då han är som dugligast, då han uppnått den högsta skicklighet Toch pålitlighet samt således kan utgöra ett stöd och en föresyn för den unge, oerfarne beväringen, i stället för att söka, så länge det med fördel kan Iske, tillgodogöra sig dessa egenskaper hos honom? Är det väl ett fel eller en förtjenst i förslaget, att i detta fall bafva gått en förnuftig medelväg? Jag öfverlemnar svaret härpå till hvarje fördomsfri och tänkande menniskas eget bedömande. Hr grefven yttrade vidare, att kringsministern i sina förslag visat en ganska stor inkonseqvens, och således ej kunde för dessa påräkna förtroende — ett påstående, hvars riktighet han, specielt med hänsyn till ordalagen i den bekanta slutstrofen, till hvilken jag längre fram återkommer, äfven sökte ådagalägga. Först och frimst mäste jag bekänna, att talet om bristande konseqvens och förtroende synes mig taga sig något eget ut, i grefve Posses mun, då man helt nyligen hört uppläsas br grefvens eget yttrande vid ett föregående tillfälle, att ban icke ville vara med om att förstöra vårt närvarande försvarsverk, då ingenting annat vore satt i dess ställe, men nu ser man hoDom af alla krafter arbeta för ett sådant förstörande, utan act kunna eller vilja uppgifva någonting angående dess ersättande. Säsom bevis på krigsministerns förmenta inkonseqvens anförde grefve Posse, att hvad som utgjorde. den egentliga karakteren af indelningsverket och som skulle bestå i soldatens antagande af roten, hans förseende med bostad, lönens utgående i spanmål, o. B. v., blifvit genom det nu framlagda förslaget betydligen rubbadt. Det är visserligen sannt, att i dessa hänseenden blifvit af krigsministern föreslagna vissa medgifvanden, men såvida man vill söka att åstadkomma en öfverenskommelse mellan stridiga meningar, är det väl alldeles nödvändigt att gå till väga på detta sätt. Att endast förnya förut framställda förslag, utan förändring, är visst icke svårt, men om meningen är att tillvägabripga en kompromiss och på sådant sätt komma till ett nöjaktigt slut med frågan, så måste ett tillmötesgående å begge sidor ega rum, och således också några modifikationer medgifvas. Såvida man icke vill gilla sjelfva försöket att på denna väg komma till enighet, blir det alltså en betänklig brist på logik, att ogilla det enda vilkor, hvarunder en sådan enighet skulle kunna upprås, nemligen genom eftergifter i det som utgör tvistepunkterna, Huruvida man i detta afseende gått för långt eller ej, derom må man diskutera, och jag finner ng naturligt att meningarne derom kunna vara elade. För min del bekänner jag öppet, att jag tvekar, om ieke det välvilliga tillmötesgåendet i vissa fall blifvit sträckt utöfver gränsen för det rätta, men jag vill dock icke för tillfället ingå i vl närmare pröfning af dessa speciella omständigeter Grefve Posse har äfven såsom motiv för sitt ogillände af förslaget anfört, att vårt kustförsvar måste ordnas samtidigt med landtförsvaret. Ja, mine herrar, den som har någon erfarenhet af allmänna ärenders behandling, han vet mycket väl hvad det vill säga att oupphörligt sammanbinda frågor med hvarandra. Det finnes intet säkrare och kanhända också beqvämare sätt att förbindra alla framsteg, än att sålunda (om jag så får uttrycka mig) kasta snara omkring fötterna och ständigt sammanknyta den ena saken med den andra, i stället för att gå den enkla och naturliga vägen, som också är den riktiga, hemligen att pröfva hvar sak för Big och företaga en sak i sender; och ingen lärer väl vilja bestrida, att landtförsvarets ordnande är det som nu i första rummet bör ptgöra föremålet för vårt bemödande. Hr grefven har likaleder sagt, att utskottet icke kunde bafva skyldighet att framlägga något detaljeradt förslag i ämnet. Jag är visserligen icke den sem begär detta eller anser att utskottet haft ett sådant åliggande, men det är dock i min tanka en stor skilnad mellan uppförandet af ett detaljeradt förslag och mellan en ort sammanfattning af de hufvudgrunder, på hvilka man anser den nya organisatiopen böra byggas. Lika litet som jag, och troligtvis ej heller någon annan, gör anspråk på att utskottet skulle framlägga ett detaljeradt kontraförslag mot K. Maj:ts proposition, lika mycket anser jag, att hvar och en varit berättigad fordra, att när utskottet ej ansåg sig kunna understödja regeringens förslag, det då icke hade rätt att inskränka sig till blott och bart en negation — ett peremptoriskt nej — utan skyldighet att behöfva afgifva någon Positiv förklaring af sin mening. Jag tror deremot, att i sammanhang härmed man varit pligtig att öppet och tydligt säga hvad man vill, hvad man önskar och hvad man verkligen bär i skölden. Och härigenom kommer jag nu helt naturligt in på den punks, som samme värde talare, hvilken jag flera gånger förut citerat, med stort eftertryck och stor patos sökt framhålla, nemligen att det skulle legat något obehörigt och förnärmande uti det yrkande jag tog mig friheten för en tid sedan har framställa, men uti hvars intagande i Aftonbladet, såsom ÅN Posse ville göra troligt, jag naturligtvis icke aft någon del, att detta oppna förklarande, detta sista ord, hvilket enligt hvad den värde grefven sjelf förra riksdagen yttrade, ännu icke var sagdt, na måtte sägas, så att man en gång bestämdt kunde få veta hvad han och de med honom liktänkande verkligen vilja — med ett ord attspelet måtte ske med öppna kort på bordet, i stället för att hemlighetsfullt hålla dem så åt sig, att man ej kan se hvad de innefatta. Detta är den önskan jag tagit mig friheten uttala, men deri ligger, såsom hvar och en finner, icke något angrepp på mina motståndares motiver. Och när grefve Posse nu påstår, att jag härigenom inträngt på detta fridlysta område, Bå vitnar ett sådant påstående om ganska liten relighet i begrepp, ty motiver betyder bevekelserunder, och icke om dessa, utan om handlingarne ar jag talat. Att beskylla sina motståndare för dåliga bevekelsegrunder, är någonting helt annat än att uppmana dem till ett öppet och tydligt framläggande af mina åsigter, hvarförutan ingen möjlighet finnes att komma till något resultat. — Detta senare har jag gyn och jag vidhåller min mening att det varit hr grefvens och utskottets pligt, att nu på ett bestämdt och otvetydigt sätt säga hvad man önskar och vill eller icke vill. Men då hr grefven nu anklagar mig för att icke hafva respekterat hans motiver, d. Y. s. bevekelsegrunler — hvarom jag icke yttrat mig — så ger detta mig en osökt aredning, att fästa uppmärksamheten på häru hr fe sjelf anser sig berättigad 44 säga nästan hvad som helst, men deremot fn wer det högst opassande och otillständigt, om he jä uppmanas att nn och lojalt utsäga sitt ofta Okualade sista ord.. Jag anser för min del, att då man tillåtit sig Rådane TeDP som dem hvilka örekomma i slutmeningen detta betänkande not krigsministern, för hvilka jag måste göra såväl hr grefvon gom utskottets öfriga ledamöter anvarige, samt då vi ytterligare fått bovitna ett sålapt utfall mot en annan konusgens rådgifvare, om det hvilket här på f. m. örekommit, och lå det sålunda synes att grefve Posse anser Big kunna begagna nästan hvilka uttryck som hels ch framställa hvilka påståenden han behagar, i år han också vara så god och hålla ti 0 med tT wan I andra allan mÄK om AR nr