Aftonbladet – 17 oktober 1871, sida 3

Helsingen i Söderhamn uttalar sig i en ledande arvikel på följande sätt: sOm man vid aktgifvande på den lagtima riks dagens förhandlingar måste finna, att den vigtiga angelägenheten blef neddragen till en lumpen intressefråga, har åter det urtima riksmötet visat bilden af ett sammanrotadt parti, hvars ledare skrifvit på sin fana: vi vilja ej annat än det omöj: liga. Vid den lagtima riksdagen ansågs ännu aktningen för andras öfvertygelse och kommittenters omdöme fordra att man uttalade sin åsigt, före det tysta votum; vid urtima riksdagen befanns tillräckligt att partiets chefer antydde hufvudmo:menterna i programmet. Vid förra tillfället hördes ännu bland de 106 röster för indelningsverkets bibehållande mejl väsentliga lindringar, eller dess utsträckning till den privilegierade jorden; ehuru man förklarade sig nödgas, i brist på något ifrån regeringen framstäldt lindringsförslag, votera för utskottets betänkande; när regeringen, med aktgifvande härpå, framlägger ett lindringsförslag, svara de 109.: vi vilja ej annat än folkbeväpning på bred basis å la Preussen, och man tackar krigsministern för hans tillmötesgående med det der hånliga tillägget om huru han förlorat deras förtroende genom sitt vankelmod. Och fosterlandet? Det får bida sina yttre fiender i Bitt försvarslösa tillstånd medan en och annan agitator experimenterar med att visa hvar makten ligger i fråga om inre strider, Men är icke detta ett alltför hårdt tal? Icke kan man väl rimligtvis fordra att en hel msjoritet skall uppoffra sin enstämmiga öfvertygelse om den enda möjliga grunden för ordnandet af ett kraftigt försvar. Ja, huru mycket denna enstämmighet är värd, finge man nog tillfälle att se, derest ett förslag ifrån regeringen blefve framstäldt om en folkbeväpning på bred basis, helst om detsamma skulle hafva utsigt till antagande af Första kammaren, Den som känner stämningen hos jordegarne i allmänhet, har lika liten orsak att hoppas framgång åt ett sådant förslag, som det sist afgifna. Deras sista ord torde ej heller ännu vara utsagdt, men icke kommer det att fällas till förmån för det gr militärsystemet. Bästa beviset för att den lifsvigtiga frågan strandat emot ett parti, och icke emot en lugnt utbildad opinion, är för öfrigt den ton, som ifrån nihilisternas läger höres. Vi vilja nu icke tala om dessa tidningsutgjutelser, som med begärlighet reproäneeras af andra pressens organer, hvilka föga afva gjort sig reda för sin egen ståndpunkt i frå, men hafva en viss sympati för det i sitt slaj kraltiga språk, hvarpå de äro affattade; hva sorgligare är, gifves det äfven medlemmar af Andra kammarens majoritet, som öppet skryta med att hafva omintetgjort regeringens bemödanden och bortjagat ministåren. — Hvad denna majoritet sjelf har Rh saken vunnit skall dock framtiden utvisa, Det skulle icke förundra oss om den nom, det passerade har stängt vägen för sina äragte framtidsplaner.