Aftonbladet – 13 oktober 1871, sida 3

g Å b e t i; . OS fe 1 måst utgå från helt och hållet godtyckliga. ; till en osäkerhet och en oreda, som gjorde bvarje militärisk organisation till en omöjlighet. Nu är det visserligen sannt, att detta uttalande har skett i sammanhang med frågan. huruvida in delningsverket skulle atlösas för alltid och med afseende på huruvida samtliga rustoch rotehållare skulle begagna sig af rättigheten att lösa sig ifrån sitt besvär eller icke, men om dessa gcundsatser, som då uttalades, voro riktiga och sanna, jså äro de det äfven ru, vare sig att aflösningen sker i penningar eller på något annat sätt. Då de emellertid i det nu framlagda förslaget blifvit öfvergifna, ligger för mig åtminstone det antagande nära till hands, att hvad som af hr krigsministern för endast ett par år sedan ansågs vara särdeles graverande olägenheter för indelningsverketsedermera befunnits för detsamma mindre vådliga. Äfven en annan princip, som förut framhållits, men som jag icke kan återfinna i det nu föreliggande memorialet, är frågan om vapenöfningars införande i skolorna. Jag förmodar, att de anmärkningar jag nu framställt, äro af den beskaffenhet, att man måste medgifva det jag ådagalagt befogenheten af utskottets anmärkningar från rent juridisk synpunkt, och skulle icke detta vara fallet är jag förvissad om att blifva vederlagd. Den gifna följden af att hr krigsministern öfvergifvit de en gång antagna fasta hållpunkterna, har blifvit den, att han ) stället erkan häraf förspörjes först och främst på det föreslagna aflöningsbeloppet. En fullständig utredning härutinnan är gjord i det nu framlagda förslaget och man finner deraf att en fjerdedel af alla soldatnumren skulle förlora på en sådan aflöning. Man gäger att detta är en obetydlighet. Jag kan icke gå in derpå, utan finner en viardedel vara en garska stor qvot af summan. Vidare bar uti detta Tförslag den orättvisan blifvit begången, att af 2998 nummer afsuttet kavalleri 1180 eller bortåt Hälften skulle få behålla augmentsräntor, dubbelt så mycket vårda som den summa de betala ut för att slippa hålla häst, och icke nog dermed, de få till på köpet bära upp räntorna i spanmål, under det Ide ega rättighet att utbetala ersättningen med penningar, hvaraf följer, att de efter några års förlopp härpå skola skörda en ganska oskälig vinst. jag har nu gjort så många anmärkningar mot hr krigsministerns förslag, att det är mei glädje jag begagnar tillfället att uttrycka min uppriktiga tacksamhet till honom för de stora mödor och det oförtröttade nit han nedlagt på denna frågas utredning och för hans välvilliga försök att sammanjemka de olika åsigterna, men jag beklagar på samma gång, att dessa bemödanden icke gått i en sådan riktning, att de ledt till ett önskvärdt resultat. Förutom de talrika skäl för afslag, jag haft äran anföra, vill jag påpeka ännu några andra, som visserligen icke äro bevisande, men i alla fall icke så obetydliga, att de icke böra tagas i öfvervägande. Så förefaller det mig underligt att, då utskottet består af 24 ledamöter, bland dessa icke finnes någon, som obetingadt yrkat bifall till K. M:te förslag — de 10 ledamöternas bifall stödjer sig på en sådan motivering, att det tyckes mig, som om det skulle förefalla regeringen ännu mycket tyngre än vårt afslag. Iovom representationen är det högst få, som gilla förslaget, och det är dessa båda omständigheter jag velat anmärka såsom en påminnelse för vissa personer, som tro att man icke kan afslå ett kungligt förslag, utan att bevekelsegrunden dertill nödvändigt måste vara dålig. Man iordrar af oss ett motförslag och säger att vi äro pligtige att framlägga ett sådant. Det kan aldrig blifva representationens förpligtelse, att uppställa detaljerade förslag i stora organisationsfrågor och det är nära nog Omöjligt så framt det icke sker genom delegationer. egeringen deremot eger i sin hand de medel, som erfordras för sådana förslags utarbetande. Hvad åter sjelfva hufvudgrunden för härordningen angår, så bar utskottet visst icke fördolt sin tanke, utan fastmer tydligen uttalat såsom sin önskan, att landets försvar måtte hvila på den allmänna värnepligtens breda bas. Hela talet om att motpartiel ingenting vill är derföre oberättigadt, och man bör ihågkomma, att man icke eger rättighet gissa sig till hvad andra ioke vilja. Hvarföre skola vi nu, då det är fråga om att ordna vårt försvarsväsende, äflas att i olikhet med Europas öfriga stater grunda det på en institution, som, vi måste alla erkänna det, endast med största svårighet kan utvecklas? Emellertid sökor man från alla håll påskynda frågans lösning och säger, att det icke allenast är vår pligt att lösa den, utan att den måste lösas genast. För min del betraktar jag dessa anspråk såsom alltför öfverdrifna. Frågan behöfver växa in i folkmedvetandet och man bör icke skynda alltför brådstörtadt med hennes lösning och derigenom vedervåga att erhålla en armborganisation, som icke är god och som kanske svigtade, då den skall på allvar pröfvas. Dessutom är det min enskilda everYfelsa, att hvilken organisationsplan som helst blir oduglig, så länge den icke står i förbindelsen med vårt sjöförsvar, ty förmå vi icke hålla fienden från våra kuster, är det mera än osannolikt att vi kunna kasta honom ut ur landet sedan han en gång landstigit, och det är klart att eu fiende med större begärlighet anfaller 088, så länge han vet att vi icke ega en flotta, som ens kg söta oroa hans nn Slutligen vill jag, innan jag lemnar röra ett yttrande, kom för Mgra de -ugar sedan fäldeg i denua kammaro och sen åtminstone up hofsmannens Ögon ynåste varit af gynnerlig vigt, eftersom hör samma dag lät det justeradt inflyta ANonbladet, nemligen, att tiden nu vore inne för motståndarne till indelningsverket att drifva sitt spel med mera öppenhet än hittills. Jag trodde at frih. Gripenstedts offentliga lif skulle hafva lärt honom, att en frågas lösning föga befrämjas derigenom att man anfaller motståndarens motiver, ett anfallssätt långt ifrån ridderligt vare sig att det, inlindadt i den akademiska vältaligheten, användes från statsrådsbänken eller att den enskilde representanten finner med sin värdighet öfverstämmande att begagna sig af ett dylikt vapen. Var emellertid förvissad, hr friherre, att jag alltid skall veta att vrida ett dylikt vapen ur min motståndares hand, icke för att begagna det mot hans bröst utan för att kasta det långt bort från striden, och kom ihåg, att det höfves oss att strida endast med blanka vapen, ehuru äfven äg skulle, om jag ville det, kunna begagna mig af förgiftade dolkar. i(Forts.) bee—— 6 jj NAPPAR