Aftonbladet – 13 oktober 1871, sida 3

SS sr 4n oo TI ARV TRE EOTE BURN nader skulle undersökas af komiteer, och en motionär vid denna riksdag hade förordat att nämnda kostnader skulle uppskattas efter deras värde under de senaste tio åren. Talaren erinrade dock häremot att de stora olikheter som inom landet förefunnes till en del äro beroende af olika uppskattning på olika orter och till en del äfven på den välvilja mot soldaten, som hos en del rustoch rotehållare gjort sig gällande. Sålunda ha de, och det är ett fall som ofta förekommer, tillåtit soldaten att till det ursprungliga torpets mark lägga och uppodla jord, hvilken han sedermera fått behålla. Det är då ingentiog som hindrar rustoch rotehållaren att vid antagande af ny soldat återtaga denna jord. Den siffra man nu ser utmärker således ganska ofta icke-den verkliga roteringstungan, utan medgifvanden, som godvilligt blifvit jorda. Går man till regementena, skall man finna att äfven här olikheterna äro beroende dels på olika uppskattning, dels derpå att i ett distrikt varit flera rotehållare, som visat soldaten sådan välvilja, som nyss omnämndes, och dels på andra omständigheter. Så t. ex. finnes i en trakt af landet större benägenhet för soldatyrket eller större svårighet att få god arbetsförtjenst eller bostad, hvarföre man lättare kan erhålla soldat. Men dessa förhållanden äro dock icke konstanta och andra kunna lätteligen göra sig gällande. Då så är förhållandet, kunde tal. icke annat än instämma med K. M:t deruti att vid en reglering för framtiden enahanda skyldigheter böra till samma värde uppskattas, eljest komme efter ett eller annat tiotal af år, då de skilnader, som gifvit anledning till de olika uppskattningarne, försvunnit, reklamationer att låta höra sig angående orsaken, hvarför den ene skall betala mera än den andre. Behandlar man saken såsom K. M:t föröfrigt föreslagit, så kan man fixera andra belopp än eom i detta förslag förekomma. Talaren erinrade framförallt om nödvändigheten af att, då staten önskar och behöfver uppgöra en reglering, ställa sig på billighetens ståndpunkt Den eftergift, som man påstått skulle ha blifvit gjord till rustoch rotehållare, hade blifvit värderad till ett kapitalbelopp af 20 millioner; men enligt talarens åsigt vore denna uppfattning oriktig, ty staten skulle icke betala en million om året för att erhålla samma servitut som förut, utan för att erhålla ett nyare och förbättradt försvarsväsende, hvarför hon på detta sätt till betydlig del får tiilbaka hvad bon utgifvit. K M:ts förslag vore således icke heiler i detta afseende bygdt på oriktig grund. I a:seende på den militäriska delen af förslaget, hede bland aunat anmärkning blifvit riktad mot att rekryteringen icke uteslatande skulle komma att hvila i kronans band. Men tal. framhöll deremot, att det lätt kan hända att befälet misstager sig och då fråga är om antagande af en karl, tycker att denne ser rapp ut utaa att han är det, och tvärtom. Sådana misstag bade händt talaren sjelf. I lindringskomiten hade dessutom de starkaste anmärkningar blifvit gjorda mot att en karl skulle kunva skickas på rustoch rothållarne mot dessas vilja och i utskottet hade en person anmärkt att detta förbållande just vore egnadt att väcka det största missnöjet. Under sådana omständigheter hade krigsministern gjort väl uti att blott då kronans mellankomst behöfves lägga rekryteringen i dess hand. Om förslaget antages, blir det dessutom säkerligen efter icke så många år praxis. Afven tal. ansåg den i 10:de paragrafen bestämda tjenstetiden vara lång och önskade att ett tillägg till denna paragraf kunde ske. För sin egen del hade han förestälit sig att då förslaget icke afser annat än en öfverenskommelse mellan kronan och rotehållaren behöfde icke något sådant mellan kronan och soldaten förekomma, utan tillhörde denna apgelägenbet generalmönstringarne En förändring i denna paragraf kunde dock sedermera ske. Det hade blifvit anmärkt, att indelniogsverket skulle förstöras genom förändringarne i afseende på stugan och jordområdet. Tal. visade dock att sådant icke skulle bli fallet samt omnämnde att på hans egen sqvadron var det ett ganska öfvervägande antal som bade sitt hemkall; dock var hvarken deras moral eller militäriska duglighet underlägsen de öfrigas. Den tal. som omnämnt det ringa jordområdet till stugan hade dessutom glömt ett faktum, nemligen att soldaten äfven har fast arbete, och lägger man inkomsten af hans arbetskraft till lönen bli dessa inkomster icke så ringa. Dertill kommer att enligt k. förslaget ett större antal korpraler skulle antagas och dessa erhålla betydligt ökade löner. En tal. bade anmärkt att enligt K. M:ts förslag stamtruppen icke skulle kunna få den öfning som behöfdes för att kunna svart sagdt bilda en befälskader. Tal. framhöll dock att soldaten komme att blifva oberoende af rotehållaren, och om blott behöfliga anslag lemnades, så vore det intet hinder för att gifva honom all den öfning staten kunde önska. Vidare hade det anmärkts att orgavisationen icke skulle kunna stå tillsammans med ett ordnande af landstormen, emedan man ej skulle erhålla ett tillräckligt antal afskedade soldater till befäl och ledning för densamma. Detta sammanhängde med 10:de paragrafen, hvilken sedermera kunde undergå den förändring som ansåges behöflig. Något skäl att underkänna K. M:ts förslag förefunnes således icke heller i detta afseende. Då tal. således ansåg det k. förslaget innebära en betydlig förbättring, och då det vore gifvet, att om en hvar skulle vilja bibehålla sin opinion, aldrig något förslag skulle kunna gå igenom, ansåg sig tal. med afstående från mindre detaljanmärkningar som i en framtid skulle kunna afbjelpas, böra tillstyrka förslaget, tilhäggande att han djupt skulle beklaga om första kammaren genom att affr eksnmmt påtoge sig ansvaret för denna frågas all Hr Hasselrot. Då man betänkte den föreliggande frågans stora vigt och betydelse, kunde man icke nog förundra sig deröfver, ast de enskilda meningarne kuvvat erhålla egt så stort spelrum, som de fått. Det syntes nemligen tal.,atten hvar borde underordna sin enskilda mening det förslag, som landets regering efter mogen pröfning framlagt, enär detsamma grundade sig på och stode i nära öfverensstämmelse med riksdågens förr i ämnet uttalade åstgter. Hvart skulle det leda, om ingen ville vika fråa sin mening? Den ene fordrar nu ett, den andre ett anna!. Det voreisanning sorgligt att se huru de enskilda meningarne, för att icke säga intressena, korsade hvarandra för att omöjliggöra antagandet af K. M:ts förslag; och dock vore detta det enda, som kunde vinna framgång; ty ingen kunde invagga sig i den föreställningen, att svenska folket ville åtaga sig allmän värnepligt, likoande den preussiska eller eng någon annan sådan, utan underlag äf en öfvad stäm, till hvilken beväriogen kunde sluta sig, och lika litet kunde manjinbilla sig, att K. M:t kunde kasta bort indelningsverket i utbyte mot en värfvad trupp, för hvilken ban hvar vikadag skulle begära anslag, som hvarje riksdag kunde afslås. Ställningen vore i savnipg fir att tanken derpå vore högst nedslående. Då man nemiigen besinnåde, ätt i hela Europa elden glimmar under askan, att den hvarje ögonblick kan utbryta I öppen låga, att vårt fådernesland då skall stå utan försvar, ett viljelöst redekap, nödsakadt att underkasta sig utländskt påtryck, för att icke säga förtryck och inkräktning — buru kunde man då förklara den oböjliga hållingen bos dem, som vilja göra iotet, om de få sin vilja frem, huru kan man våga, att, för att vinna gehör åt enskilda meningar, uppskjuta ordnandet af vårt försvar och prerikenom sätta per neslandets ära och lycka. frihet och sjelfständig het. Om nå; fonkin Na det väl n En t för illa, att, med åsidosättande af alla enskilda meningar, förena sig om K. M:ts förslag, hvilket såom ett förmedlingsförslag vore det enda som kunde vinna framgång. I fråga om de emot detta förslag gjorda anmärk vingar, förenade sig tal. i det yttrande en represenant från Norrland på förmiddagen afgifvit, men ille till besvarande upptaga en anmärkning, som van ej upptagit. Man hade såsom oegentligt emot förlaget anmärkt, att det innehölle det soldaten jemt tuga skall erhålla fåhus, ehury hän ej hade jord. Men då soldaten hade fibus, uppstode säkerligen 108 honom tanken på att i detta föhus få en ko, ES