Aftonbladet – 12 oktober 1871, sida 2

hade jag valt detta mål för vår vandring, emedan Pont-neuf är den plats, hvarest hela den stors stadens gator och väger skära hvarandra, hvartöre det är en ren omöjlighet för en menniska att säga, hvarifrån en person konimer, kom man möter. Derför ansåg jag, att vi, genom att taga vägen åt Pont-nenuf, ernådde det mål, jag föresatt mig, att tillintetgöra verkningarne al pla efterforskningar som kunde komma att onställas om stället, der hr v. K. hade varit. Fastän vägen dit från Jerusslemsgatan icke är lång, så skuile jag icke för mycket godt, under liknande omständigheter, vilja göra ienna vandring omigen. Så scart vi voro utanför Dauphinc-platsen, ;jorde vi halt, och jag beslöt nu att mvänta 0 förbifarsnde fiscre. Den som känner Pais vet att mean på ett sådant ställa ej beöfver vänta iövga. Knappt fick jag höra jadet af en vagn, förrän jag sade till min sarmrat att han, liksom jag, skulle så godi an kunde spela drucken och med Jljadlig stämma sjunga en dryckessång. Detta gjorde ran; jeg ja redan när kusken på tretio stegs afetänd fick öga på oss, så att hen nåste tänka: det är tre fulla, som äro galna vf sitt rus. Vi stapplade med liket än till röger än till venster och böjde oss än framåt in bakåt; kort sagdt, vi gjorde detta sä naurligt, som det var oss möjligt. Då vi blott voro några få steg från fiaken, ropade jag till kusken, om han jate unde köra vår kamrat hem, ty vi förmådde cke få honom längre. Utan att afrakta var, hade jag redan öppnat vagnadörren och nad min ledsacsres bjelp skuffst in vår börla, utan att det just blaf mycket taget i ;etraktande huruvida han skulie komwma att tå på hofvodet eller benea. Derpå iv gen dörren och ropade till kusket; ofter ati