Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 3

äfven skolle kunna ordnas på basis af reservan ternas förslag, hvars hufvudgrunder vore bibe hållande af indelningsverket såsom en finansie tillgång samt inrättande af en kantonnerad stam Men tal. ansåg att detta ändamål skulle kunn: lika väl vinnas genom antagande af K. M:ts för slag, hvilket likasom reservanternas åsyftade at draga rekryteringen under kronan och göra del oafhängig af rotehållaren. Reservanterna mena att enligt deras förslag soldaterna skulle komma att mera uteslutande, egna sig åt krigaryrket och med lifligare intresse söka utveckla gin militäriska skicklighet. Men om soldaten blir kantonnerad i orterna, så har han samma anledning att mellan de militära öfningarne söka sig likadant privat arbete zom den indelte soldaten nu har: men den känsla hvarmed hans husbonde komme att mottaga underrättelsen om hans utkommendering torde icke blifva den bästa. Om rotehållaren enligt reservanternas förslag komme att betala en ständig vakansafgift lika med den nuvarande kostnaden för soldaten, skulle många flere komma att qvarstanna vid det gamla än om en viss bestämd siffra antages, såsom K. M:t föreslagit. Den tal. som framställt de öfriga nu bemötta anmärkningarne hade medgifvit att en justerinj af rustoch rotehållarnes skyldigheter vore a rättvisan påkallad, men att förslaget om en medelsiffra ledde till orättvisa. Huru svårt det vore att fixera en siffra på det sätt reservanterna före. slagit eller genom distriktskomit6er visades bland annat deraf att vid förra riksdagen under diskussionen om förslaget reservanterna sjelfva afstått från detta förslag, och velat åt K. M:t öfverlemna uppdraget att bestämma vakansafgiftens storlek. en K, M:t hade ej samma utväg som riksdagen att på en annan öfverlemna att utföra hvad man icke gjelf. förmår uträtta. Då det visat sig omöjligt att på någon annan vägrättvist och praktiskt bestämma de ifrågavarande beloppen, hade ett fixt maximum blifvit bestämdt. Att en normalsiffra aldrig kunde bli fullt rättvis måste väl erkännas, men den närmade sig till rättvisan och den medförde den fördelen att utgöra en gräns, öfver hvilken rotehållarens ökade kostnader för stammens öfning icke komme att gå. Man hade för öfrigt flera exempel från föregående riksdagar på bestämmande af ett dylikt maximum. BSärskildt framhöll tal. i detta afseende de omständigheter som hängde tillsammans med ordnandet af skjutsningsbesväret. Vid en riksdag väcktes motion om ett anslag af 3,000,000 för aflyftande af skjutsningsbördan, men år 1863 stannade riksdagen vid att anslå 100,000 rdr för detta ändamål. Anslagssumman höjdes dock sedermera till 500,000 rdr och det beslöts att hvarje hemman skulle betala 16 rdr såsom entreprenadafgift. Gick kostnaden öfver detta belopp, skulle det behöfliga tagas af nämnda anslag. Sedan den tiden har man sluppit höra talas om denna fråga. Af samma beskaffenhet är det maximum som här föreslagits. Om det icketillfredsställer de allra ringaste an-: språk på rättvisa och om det också skulle kunna finnas andra lösningar, så ville dock talaren anhålla om bifall till K. M:ts proposition. (Tarta föliarv Y