Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 2

ögonblicket — hvad det beträffar att vara död, så är det två — för det första jag, ty jag skall aldrig öfverlefva detta förfärliga, som träffat mig i afton; för det andra han som är i min vagn., I er vagn? I min vagn. Min älskare, hr v. K., är i natt klockan 12 död hos mig och hans lik ligger i min vago. Död hos er? Mördad? Ett lik? skrek prefekten. Inte mördad, men död för mina Ögon, träffad af slag. O, det är förskräckligt, förfärligt, dubbelt förskräckligt och förfärligt, derför att jag i detta ögonblick är tvungen att tänka på mitt rykte, min ära, under det hela min själ ville helga denna min enda älskade, min enda kärlek alla mina tårar, all min smärta. Men det är inte derom fråga ärs, sade grefvinnan I en helt annan ton, i det hon höll inng med tårarne, den rör sig inte derom, nej! Jag har, som ni vet, ett lik i min vagn, Hvad skall jag göra dermel? Blott ri i hela vida verlden kan hjelpa mig. Men huru, min fru, huru? Ni öfverskattar mina bjelpmedel, som ingalunda äro outtömliga — och dertill vid ett sådant utomordentligt tillfället Hvilket medel? Något sådant har förr aldrig bändt mig, ja, inte en ång något, som i minsta mån liknar detta. Prefekten gick upa och ned ixummet, förgäfves såg han i taket, ut genom fönsterna och mot dörren. Intet medel stod till att finna. Tiden försvann, och för grefvionan var hvarje minut dyrbar. Hon hada länge bgtraktat honom; slutligen reste hon på sig. visade honom klockan och sade: Klockan ä1 tre, nu inträffar min man i Paris!s Prefekten insåg nu, att intet ögonblick var att förs Jura ych att pågot mäste göras; men hvad