Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 2

terst blodig; hetast rasade den kring de båda lräc ufvadbaneren, Kung Kristian särade med kä sen hand Knut Posse, som anförde ett utfall borgare från staden och jagade d3 utfalnde tillbaka. Sten Sture var flera gånger ingad. En fattig bonde, kallad starke rn, lopp under hela slaget framför hans ist och nedmejade med sitt stora slagsvärd It, som kom i hans väg, Kung Kristian ar också å sin sida främst i striden ochlqa ämpade med den största tapperhet. Då flög Isy 2 pil genom hans båda kinder och utstötte fo ere tänder, och då han det oaktadi icke gjr ille lemna striden, blef han kort derpå sålys ad ef ett skott i benet, så att han måste lc äras bort till skeppen. Med honom varjlmi ckså segern borta från unionshären, För-lep kansningarne antändes, Sten Sture gjorde en jir jerde stormning af höjden och Nils Sture, lm om ryckte an genom den skog, som då sträckte ig från den trakt der Oxtorget nu ligger till uvarande Kongsträdgården, föll de kungliga rupperna i ryggen; dessa försökte nu draga ig tillbaka öfver bron till Käpplingsholmen, nen pålarne, på hvilka denna hvilade, hadej; inder striden oförmärkt blifvit afsågade sf tockholmeka borgare, så att den brast och al ef le nå då ölen sn tt stort antal af de flyende omkommo i rattnet. Vi ha förat omnämnt unionshärens . orokiga sammansättning, mest af tyskar och skottar, men derjemte af svenskar, danskar ch norrmän, Häsom konung af Danmark örde konungen emellertid såsom hufvudbarör Deunebrogen. Då stridslyckan afgjordt vände sig emot konungan och då dertill all reträtt var omöjlig, samlade sig de i hären varande lanskar omkring den ännu på bergsluttninsen svajande Dannebrogen; den ville de icke Sfvergifva; de försvarade den till sista man och 500 faline danskar lågo hopade kring det sjunkande banöret, Biand de på den unionella sidan fallne voro många framstående svenskar, deribland den berörde Trotte Karlsson af Eks; flere 1dra, såsom Nils Kristerson Wase och Ture jelke, blefvo af Sten Sture tillfångategne. Öiverlefvorna af de på konungens sida fäktande svenskarne flydde till skeppen. Konung Kristian afsegiade oförtöfvadt med spillrorna at sin slagna här till Danmark och fordrade af rådat understöd för ett nytt tåg. Men rådet kände ingen böjelse härför, uten botade till och med att uppsäga honom tro och lyd: nad, om han icke uppgåfve sådana planer. Och derefter gjorde han icke mera något försök att med vapenmskt underlägga sig Sverige. Sagren på Brunkoberg hade sin största be: tydelse i den lyftning den gaf åt national-S andan, såtom hvarje kraftigt och ärligt utkämpad strid för nationel frihet och sjolf-: ständighet, äfven om den icke krönes af så (l: stor och glänsande framgång, som fallet var då. Den stegrade nationalkänelan återkliogar ännu till oss ur omqvädet till den gamla! folkvisan om Brunkebargs slag: Svenske män ; De säga det än, De vilja icke fly. Det stärkta nationalmedvetandet yttrade; sig i mångfaldigt lifvad verksamhet, och den period, som nu närmast följde, var för hela! vår utveckling af stor betydelse. Med den tilltörsigt, som ådsgalagd kraft medför, hemtade sig landet efter den föregående tidens oro och skakningar. En af de första frukteroa ar den folkliga pånyttfödelsen var en begynnelse till afskuddande af det olidligs förtryck, under hvilket den mängd ef tyskar, som innästlat sig i landet, hade bragt städernas borgerskap och hvilket hade gått ända derhäv, att hälften af städernas borgmästare och råd skulle bestå af tyskar, hvilken förJaedrande bestärumelse nu genom riksföreståndaren och rådet upphäfdes. Mycket gjordes: också pu för den inhemska bildningen och (upplysningen. Bland annat infördes boktryckerikonsten och Upsala akademi stiftaIdes år 1477. De tio år, som följde närmast fefter Brunkebergs slag, äro af den ailra största betydelse i vårt folks lefnsdslopp och ha varit i mänga hänseenden välsignelsebringande. Historien om unionstiden är trots allt det Ikaotiska virrvarr af partistrider, stämpiinIgar och slägtfejder, som den företer, icke så bedröflig, som man vid ett ytligt påseende Iskulle kunna tycka; ty den visar oss på samma gäng så mycken lefvsnde fosterlandsI kärlek och så mycket sjelfoppoffrande man.Inamod hos den tidens svenska allmoge, och Jså mycken hängifvenhet åt den nationella I frihetens sak, så mycken oegennytta och så I mycken duglighet i krigiska och statsmannavärf hos den tidens svenska folkanförare, att det svenska hjertat vid erinringen derom måste klappa af ädel stolthet, Hvad som synnerligen bör vara lärorikt i närvarande tid är eftersinnandat af de ofantliga bördor värt då så fattiga land kunde bära för att värna sitt oberoende, hvilka oerhörda ansträngrinIgar det kunde göra, hvilka förluster det kunde lida, ntan att kasta yxan i sjön och ge sin sak förlorad. Det borde i dessa rinnen ligga någon maning för dem, gom nu fyraI hondrade år senare, då värt land har så , ofantligt större krafter af alla slag och företer en fullkomligt genomförd nationell enhet, tyckas böjda att anse hvarje uppoffring för stor, som afser att betrygga vår sjelfständig.het, ja på somliga håll nästan icke anse det mödan lönt att försöka värna vårt land. Vi hoppas till Gud, att huru mycket än, såsom Jen naturlig följd af en lång fredsperiod och mycken framgång utan allvarsamma pröfningar, egoismen, ljumheten och den materialistiska lumperheten må florera och äfven komma till orda i det offentliga, vårt folk dock icke så vanpslägtats, att det någonsin kan bli döft för ärans röst och historiens maning, och ett, om det en gång på allvar blir fråga om vår nations vara och icke-vara, ättlingarne af dem, som kämpade under Engelbrekt och BSturarne, skola ha lif och biod osparåa för fäderneslandets PAK ES SNAKE ETS : ögonblicket — hvad det beträffar att vara ! död, så är det två — för det första jag, ty jag skall aldrig öfverlefva detta förfärliga, som träffat mig i afton; för det andra han I som är i min vagn. I er vagn? hl I min vagn. Min älskare, hr v. K., är i umn2t blaskan 19 däd haa mim ach hang Jik