Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 2

tyska furstar, utan all känsla för hatio-yt I nordisk egendomlighet, hvilka skulle blilihu ionens konungar. Sverige var minst redo jeg t taga del i ett statsförbund, som, i denja? da, hvari dot fattades af de nämnda tyska la genterna, var egnsdt att störa och för-os rra det ännu icke fulländads nationella en-Bj tsarbetet inom landet; ännu voro icke dejni tionella skiljaktigheterna emellan Svealal h Göta rike, ja emellan särskilda provio-ve r fullständigt förmedlades till en högre en-lki st; men detta, tillika med folkfrihetens rädler unde, blef vinsten af unionstiden ech dess fl ånga strider. Utan dessa strider och den ivi elfkävsla de födde skulle icke det kiaralrs edvetandet af en svensk nationalitet trängt bi enom och utan dem skulle svenska allmolo on sjunkit i lifegenskap under aristokratien s!l ch hvarje spår af den gamla svenska odalifj annafribeten utplånats. et Dot var en bård skola, men den var utan gi rifvel nödvändig; folken erbålla icke, lika ln tet som individerna, till skänks lifvets högsta t oda; de måste tillegna sig det med arbete jsi ch strid. u Det folk, som kämpat har, blott det är fritt, u Den tanke blott, gom tänkt sig sjelf, är mogen. s Hvad ej du sjelf förvärfvat är ej ditt; e En lånad rikedom blir aldrig trogen. v Den tyske kung Kristian, förste Olden-b urgaren på Danmarks tron, hade på egenjs and och utan danska riksdagens bifall bragt o il stånd denna förbindelse med Holstein, ; 8 å g D D E om sedermera blef en sidrig utsinande källa ill olycka och förderf för Danmark, så att et sedermera blifvit till ett danskt ordstäf: Al vor Fortreder tydsko Efter Karl Knutons död betraktade sig Kristian såsom herrkare öfver de tre nordiska rikena. Hans älde sträckte sig från Eidern till Nordkep, rån Vesterhafvet till Ladogasjön; men det aknada det inre sammanhang, som ensamt sunde betrygga dess bestånd. I Sverige fanns, visserligen ett mycket mäktigt parti, somlq sämpade för unionen. Vasarne, Oxenstjer-: worna, Bjelkarne och flere andra betydande: lägter hade under Karl Kautsons sista årl( stått i spetsen för striden mot honom och li fortsatte efter hans död onttröttligt kampen mot Sten Sture, som Karl Kaatson på dödsdden utpekat gåsom blifvande (4 dare, Men ehura d nå så sådana män, son: den väldige krigaren Trotie Karlsson af Eka-slägten och den dj outtröttlige Erik Karlson Vase, slut T den dock till sist olyckligt för dem; öfvervuena och fördrifoa, sökte de flesta hufradmännen af detta parti sin tillflykt i Danmark. Oesnigheten fortfor emellertid och riket hade nära elt år varit utan erkänd regent, så att bönderna slutligen egenmyndigVsammarträdde i Upsala, tolf från hvarje landskap, och föreJade rikets råd att träffa någon öfverenskommelse sins emellan, ty de sade sig ,ingalunda kunna längre lida sådan tvedrägt i landet,. Efter åtskilliga nya betänkligheter blo! då Sten Sture den 1 Maj 1471 i Arbega vald till riksföreståndare, förnävaligast genom borgare och bönder, men äfven med bifall från en stor del af rådet. Kung Kristian samlade då sina krafter och kom sjelf till Stockholm med en flotta af 70 skepp och en härstyrka af 5000 man. Man talade på båda sidor om förlikning. Ea rättegång inför fullmäktige af alla tre rikenas råd skulle afgöra tvisten emellan Sverige och Kristian, emellan Sten Stures parti i rådet och det unioncila partiet. Detta tal om förlikning var tillräckligt att uppehålla konungen en hel sommar; man hade blott velat vinna tid. ty på rättegångsdagen uteblefvo både Sten Sture och hans vänner. Han hade bogifvit sig till Östergötland, för ett samla manskap, och Nils Sture hade för samma ändamål skyndat till Dalarne, Erik Karlson Wase och Trotte Karlson voro deremot verksamma för konungen i Stockholmstrakten, fingo honom hyllad i Upland och bragte ett antal af sllmoge från Upland och Södermanland under hans fanor. Emellertid anryckte båda Sturarne norrifrån med den af dem samlade svenska folkhären emot Kristian, som, sedan han landstigit å Käpplingholmen (Blasieholmen) lägrade eig med sina trupper på Brunkeberget, som då var en hög sandås, hvilken han befästade med skanskorgar, fyllda med grus och stenar, och der han äfven hade artilleripjeser anbragta. Det var dena 10 Uktober ) 1471, som Sten Sture anryckte mot denna position. Då konungen försporde om annalkandet af denna hotande folkhär, uppställde han sina trupper i tre afdelningar; en siod i pärheten af skepen, som lågo vid Käpplingholmen, hvilken var förenad med Brunkeberget genom en öfver Brennersundet slagen bro; den andra stod vester om berget vid S:t Clare kloster; med hufvudstyrksn och hufvudbaneret uppställde han sig sjelf på höjden af Brunkeberget. Sten Stures här var öfver 10.000 man stark, sålunda kanske nära dubbelt öfverlägsen i antal, då derewot unionshären hade långt bättre beväpniog och krigsöfning och derjemte hela öfverlägsenbeten af en förträfflig position. Sedan Sten Store ännu en gång erbjudit kooungen att få inskeppa sina trupper och sedermera börja underhandiingar, men erhållit ett afslag på denna framställning, ryckte han fram med sin här under afsjungande af S:t Görans visa: I Guds pamn dragom vi; hans nåd begärom vis Sten Sture heigade sedermera åt det ridderliga helgonet den praktfulla bild, som uppsattes i Stockholms storkyrka. Omkring kl. 11stormade bönderna börget, uppeldade af sin anförares krattiga ord, men kastades tre gånger tillbaka med stor förlnst. Hvarje gång samlade hr Sten åter sina trupper och förde dem fram till nya anfall Striden blef ) Strinnbolm, Geijer och Allen uppgifva den 11 uktober såsom stridens datum; vi veta icke på hvilken grund. Enligt de gamla urkunderna stod kampen på S:t Gereons dag, som är den 10 Oktober, hvilkea senare datum ock anföres af Odhner, Barfod, Fabricius och andra nyare författare.